Här kommer ett inlägg som tagit några dagar att skriva. Tycker att den allra första tiden var jobbig och är lite jobbig att prata om, men samtidigt är den ju viktig att prata om. De flesta gravida tänker ju såklart att man föder sitt fina barn, myser lite på bb och sedan åker man hem och lever i sin lilla bebisbubbla. För oss blev det annorlunda.

När ronden kom förbi på söndagen vid lunchtiden fick vi beskedet att vi skulle bli utskrivna samma dag och fortsätta antibiotikabehandlingen hemma. De gjorde hörseltest, tog bort nålen och nätmössan som satt på Johns huvud och fixade en återbesökstid för att kolla infektionsvärdena en sista gång. Jag ville bara hem med vårt nytillskott och sprang runt som en dåre och städade ut rummet och klockan 13 ungefär satt vi i bilen med vår alldeles egna lilla John, påväg hem till Clara. Vi hade då vistats på sjukhus i hela fem dagar så ni kan tänka er hur skönt det har att få komma hem till sitt.

Ni andra som fått på NÄL, hur har ni upplevt förlossningen och bb? Och hur har ni som varit på avdelning 34 upplevt er vistelse där?

Jag hade väntat mig att föda före beräknat datum och kanske till och med tidigare än med Clara. Clara föddes i vecka 38+5 och när jag passerade det denna gången var jag ändå ganska lugn, även om jag var fruktansvärt trött på att vara gravid. När bf dök upp och ingen bebis tittat ut började jag bli rejält otålig. Dessutom kände jag mig rejält sliten. Var ständigt trött, kände mig tung och hade ont överallt. På mvc såg man protein i urinet och en stillastående vikt. Urin skickades in på analys när jag närmade mig vecka 42+, men jag har ännu inte fått svar så vet inte vad proteinet berodde på. På sista kontrollen innan vecka 42+ fick jag tid för överburenhetskontroll och eventuellt en igångsättning. Ville verkligen inte bli igångsatt, men ville heller inte vänta längre. 

Den 10:e april klockan 11 skulle vi vara på NÄL för överburenhetskontroll. Min bb-väska hade varit packad i flera veckor och jag hade till och med packat om den flera gånger. Lite skönt att veta att jag väldigt snart skulle slippa vara gravid mer och att Claras småsyskon äntligen skulle vara på utsidan. Klockan 07:50 står jag i köket och fixar frukostmacka till Clara och får en första ond värk och de följande 10 minuterna kommer det tre värkar till och jag upptäcker en teckenblödning när jag går på toaletten. Skickar ett meddelande till mamma, som skulle passa Clara, och berättade läget. Skyndar mig sedan ner och duschar, vilket är svårare än vad man kan tro när man har värkar. Jag ringer förlossningen och förklarar att jag ska ner på kontroll, men att vi nog får åka till förlossningen istället. Klockan 09 dyker mamma upp och strax därefter sitter vi i bilen. Väl framme konstaterar de att jag är 8 cm öppen och de frågar om jag har tänkt på bedövning. Jag känner på mig att detta kommer att gå fort så struntar i epidural. Det hade jag inte med Clara heller så min inställning var att klarade jag det då så gör jag nog det nu också. Testar lustgas, men tyckte mest att masken var ivägen. Värkarna upplevde jag som mest smärtsamma och mindre verksamma. Tyckte att det var otroligt svårt att känna när en värk var påväg och när den hade avtagit. Hade ont konstant och ibland upplevde jag att värkarna liksom följde på varandra utan pauser. Någon gång under krystningsfasen gick även mitt vatten. Förlossningen var enormt mycket mer jobbig och smärtsam än med Clara. Klockan 12:06 tittade en lillebror ut, som inte var så liten. Hela 4066 gram vägde han och var 51 cm lång jämfört med Clara som vägde 3255 gram och var 48 cm lång. 

Efteråt fick jag veta att lillebror hade haft navelsträngen två varv runt halsen och att det blev bråttom med att få ut honom eftersom den blev sträckt när inte hela han kom ut i samma krystning. Förutom detta hade jag fått en komplicerad muskelbristning som behövde sys. Det tog sin tid och var så pass komplicerad att en mer erfaren barnmorska fick komma in och laga. De förklarade att de även ville få till det bra, både anatomiskt och estetiskt. Fostersäcken var inte heller hel när moderkakan och allt kom ut, så de fick hålla koll så att inga rester blev kvar.

I sin helhet tycker jag nog ändå att förlossningen gick bra. Vi överlevde båda två och jag slapp, ännu en gång, en utdragen öppningsfas. Sammanlagt tog ju det hela trots allt bara ca 4,5 timme från första värken. 

Hur har era förlossnungsupplevelser varit? Vad hade ni förväntat er och blev det som ni trodde?

Okej! Som de flesta av er redan vet så kan jag och H numera titulera oss som föräldrar. Den 13:e augusti föddes vår dotter Clara i vecka 38+5, enligt ultraljudet. Tidigt ut och bråttom hade hon. Tänkte passa på att berätta om hur förlossningen gick till. 

 

Söndagen den 13:e augusti vaknar jag upp som vanligt på morgonen. Gick på toaletten som vanligt och upplevde att jag möjligtvis läckte fostervatten, men så har jag misstänkt det sedan två dagar tidigare och avfärdat det på grund av att det bara kommit en skvätt på morgonen och sedan inget mer. Avfärdade det även denna gång, men vek ändå ihop en handduk att ha i trosorna bara för att dubbelkolla. Vid 10 käkade vi frukost och jag började få värkar. Ganska onda och regelbundna direkt. Klockade dem när jag kände att det faktiskt kunde vara på riktigt. De varade i ca en minut vardera och med två minuters mellanrum. strax innan 12 slängde vi in en tvätt då vi fått till oss på både föräldragrupp, föreläsning och hos BM att det kan ta tid innan det vreklamen är dags. Vi tänkte att vi säkert skulle bli hemskickade om vi åkte in för tidigt. Vid 12 hade jag såna kraftiga värkar att jag inte tog mig ur soffan och då ringde jag NÄL för att tala om att det nog var dags snart. På NÄL svarar de att de måste återkomma och undrade hur långt vi hade till Karlstad. Paniken!! Det var typiskt att det skulle vara fullt just när vi ska föda. Något vi också fått till oss är ovanligt. Speciellt i den utsträckning att man blir hänvisad till ett annat sjukhus. 

 

Några minuter senare återkommer NÄL för att berätta att de inte kan ta emot oss, men att det finns plats i Karlstad och att vi ska ringa dit. Ringer Centralsjukhuset i Karlstad strax innan halv ett och de tyckte att vi kunde vänta lite till innan vi åkte. Jag kunde prata trots värkar, vilket de tolkade som att det inte var riktigt dags än. Vi bestämmer oss för att bara vänta in tvättmaskinen och sedan åka. Vi vågade inte chansa nu när vi hade dubbelt så långt att åka. Runt ett bär vi ut allt till bilen och beger oss mot Karlstad. Jag kunde inte göra annat än att fokusera på mina värkar. Det tog evigheter innan vi kom till Åmål och ännu längre till Grums. I Grums börjar värkarna ändra karaktär. De blev mer som ett tryck som var svåra att inte lyssna på. Tänkte där och då att vi inte kommer hinna fram för att krystvärkarna startat. Skakade i hela kroppen när de värkarna nådde toppen. Försökte köra dykmetoden, men så svårt det var! Stackars H var nog också orolig där ett tag, när han såg hur kraftiga värkarna var. Runt halv tre anländer vi på förlossningen på Centralsjukhuset i Karlstad. Helt tomt var det när vi kom in. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Jag får stanna några gånger då jag har svårt att gå samtidigt som jag har en värk. En barnmorska möter upp oss vid receptionen och visar in oss i en förlossningssal. Hon frågar lite om bedövning och om vattnet gått. Vattnet gick i två omgångar i bilen påväg till sjukhuset och bedövning ville jag ha såklart. Hon kollar blodgrupp och frågar efter papper då vi inte tillhör Värmlands län. H ger henne allt vi har med oss. Klockan hinner bli tre innan vår barnmorska kommer in till oss. Då hade vi precis ringt på dem för att jag ville ha någon bedövning av något slag. Barnmorskan konstaterar att något annat än lustgas inte hinns med för jag var redan fullt öppen. Minns att hon tyckte lite synd om mig som hade fått kämpa igenom hela latensfasen hemma och i bilen. Jag får instruktioner om hur lustgasen fungerar och hur jag ska använda den, sedan säger hon att det bara är att krysta när jag känner att jag ska göra det. Jag skämtar om att jag kände så redan på vägen dit. Förstår då att det var nog så det var också. Andas in lustgasen under några värkar, men tycker mest att mina fingrar bara domnade bort av den så efter en stund struntar jag i den. Under hela utdrivningen var jag bedövningsfri. Hade en fantastisk barnmorska och en undersköterska som instruerade mig hela vägen igenom. Det kändes riktigt tryggt faktiskt! H satt vid min sida och fick vid ett tillfälle höra att han kunde hålla min hand om han ville, men jag avrådde honom från det. Han hade inte haft någon hand kvar om han hade försökt hålla i min. Det räckte att känna hans smekningar mot min panna och höra hans röst. Klockan 16:40 kommer vår lilla Clara ut och skriker från det att hennes huvud är ute fram till dess att hela hennes lilla kropp också kommer ut. Personalen tyckte det var lite kul att hon låg där med bara huvudet ute och skrek. Häftigt att själv ligga där och höra det och veta att vi är en krystning ifrån att träffa vårt barn. H informerade tidigare om att han kunde se ett huvud med en massa hår och personalen berättade också att det var en massa hår på lilla bebisens huvud. 48 cm lång var hon och hon vägde 3255 g. 

 

H får klippa navelsträngen, som var lite väl kort och moderkakan kom ut strax efter och vi får se hur den ser ut. Efteråt bedövar de mig för att undersöka eventuella bristningar och under tiden berömmer de mig för min återhämtning och hur jag hade hanterat det hela. Blir sydd två stygn utvändigt och två invändigt. Bara ytliga bristningar får jag till mig och inget bakåt, vilket var fördelaktigt. Vi blir lämnade en stund för att bara gosa och njuta av vår lilla familj. Clara skulle också försöka hitta bröstet I lugn och ro. Personalen kikar in då och då och väger och mäter Clara. Jag får gå på toaletten och H får sätta på en blöja på henne. Vi inser där och då hur jäkla snabbt allt gick och att det var tur att vi inte stannade hemma längre. Från första värken till att Clara föddes gick det 6 timmar och 40 minuter. Dagen innan hade vi varit på kanotmaraton i Bengtsfors utan några känningar alls. Vet att jag också skämtade om att vi nog får bo på sjukhuset nästa gång. Förresten måste jag berätta att min förlossningsupplevelse var helt fantastisk. Det var kämpigt, men inte alls som jag fått uppfattningen om. Jag kan absolut tänka mig att föda igen och även då utan bedövning. Jag är så tacksam att allt gick så bra som det gjorde och framförallt att vi hann fram i tid. Var lite orolig över att hinna fram i och med att jag själv föddes i bil och att det sägs att man kan brås på sin mamma. Jag undrar hur nästa förlossning kommer se ut, med tanke på att min förstfödda kom ut en och en halv timme snabbare än vad min mammas förstfödda gjorde. Det vågar jag knappt tänka på ens! 

 

Det finns så mycket mer att berätta, men egentligen har det inte med förlossningen att göra, så kanske skriver jag det i ett eget inlägg någon dag. Hoppas ni uppskattar att läsa om min förlossning. Undrar ni något är det bara att fråga! 

Vad tiden rinner iväg! Känner mig mer än redo att föda nu och jag hoppas att det blir snart. Slemproppen började lossna i fredags så nu håller jag tummarna för att det är ett tecken på att det snart är dags. Samtidigt finns det en massa saker jag gärna skulle vilja hinna klart med innan bebisen anländer, men jag har fått inse att jag varken har ork och H har tid att ordna med allt. Förutom en go fåtölj så är i alla fall barnrummet klart. Känns tråkigt bara att lägga upp bilder på ett ofärdigt rum så ni får vänta faktiskt. 

 

Var iväg till barnmorskan i torsdags och tråkigt nog låg H hemma med trolig matförgiftning. Jag har i alla fall inte blivit sjuk som tur är så vi antar att det var dålig sushi han har ätit. Mötet gick i vilket fall bra, men det var tråkigt att H missade ännu ett möte. Han hade sett fram emot att lyssna på bebisens hjärta och få lite mer info om hur det går. Jag brukar anteckna det mesta när jag kommer hem, men ska absolut fråga om journalen. Hade varit jätteroligt att se progressionen även efter att bebisen kommit. Kan vara skoj att spara inför framtiden också ^^ Är nu i vecka 39 (38+2) och har sammanlagt gått upp 9 kg. Hade en fruktansvärt dålig viktuppgång fram till vecka 30 typ plus att jag gick ner ettt par kilon i början av graviditeten. Har nojat endel över detta, men 9 kg ska vara ganska bra så jag får nöja mig och samtidigt vara glad över att jag inte lagt på mig onödiga kilon. Fick istället noja lite över SF-måttet, som bara låg på 32 cm. Barnmorskan tyckte att det inte var något att oroa sig för med tanke på att det i alla fall ökat från förra mötet. Man undrar ju dock vad för liten bebis som får plats i det lilla utrymmet :P I och för sig har ju jag och samtliga av mina syskon varit ganska små vid födseln, men det berodde nog delvis på att hon rökade under alla graviditeter. Mitt äldsta syskon (första barnet) vägde 3050 gram och jag har för mig att han var 48 cm lång. Då hade dock mamma ett SF-mått på 35 cm i vecka 38 (37+) enligt journalen, och en viktuppgång på 12,5 kg under graviditeten. Min graviditet liknar mest den mamma hade då hon bar på min lillebror. Han kom ut två veckor för tidigt och var 47 cm lång samt vägde bara ca 2400 gram. Snacka om liten! Med honom gick hon upp 9 kg och hade ett SF-mått på 33 cm i vecka 38 (37+). Så spännande att läsa om allt sånthär nu i efterhand!

 

Förresten passade jag och H på att ta lite gravidbilder i söndags, med tanke på att jag fått ökade känningar. Bättre sent än aldrig liksom :P Kan lägga upp ett par bilder från det. 

 

Redan nässtan en vecka sedan jag skrev. Oh well, jag sa ju att jag inte visste i vilken utstträckning bloggen skulle uppdateras. Det kommer troligen bli på lediga dagar då jag är så fruktansvärt trött på varddagarna efter jobbet. För det mesta beror det nog på graviditeten. Känner mer och mer hur jag inte orkar lika mycket som tidigare och då är jag bara i vecka 29 nu :P Hur ska det bli de kvarvarande veckorna?

 

Tänkte att jag skulle skriva lite om hur ddet hela har varit, från det att vi bestämde oss till dit vi har tagit oss idag. Det är en ganska lång historia som sträcker sig över flera år. Så nu hoppas jag att ni orkar läsa för detta kommer troligen bli ganska långt. 

 

Det hela började redan i maj 2014. Då bestämde vi oss för att sluta skydda oss och tanken var att dett skulle klaffa perfekt till min examen. Samtidigt förstod vi att det normalt kunde ta upp till ett år innan man faktiskt blev gravid. Vi startade ingen ordentlig bebisverkstad utan kände att vi skulle ta det lugnt och bara ta det som det kommer. Vi tänkte inte så mycket på det faktiskt, förrän ett år senare, då det fortfarande inte hänt något. Speciellt stressade var vi inte, men jag började fundera över mina cykler då de var otroligt oregelbundna. Minst 35 dagar upp till 60 dagar och jag började leta efter orsaker till detta. Stötte på tempmetoden, som inte bara hjälpte en att hålla koll på cykelns längd utan också om man har ägglossning. Började i juni 2015 ta tempen varje morgon och kunde redan första cykeln se att jag i alla fall hade ägglossning. Efter tre månader, september 2015, med temp varje morgon, fick vi vårt första plus. Så lyckliga och förvånade på något konstigt vis. Det var verkligen inget perfekt tillfälle, då jag precis börjat arbeta som lärare, men det spelade liksom ingen roll. 

 

Mitt uppe i lyckan fick jag konstiga blödningar och alla symptom försvann. Blev orolig och fick göra ett ultraljud i vecka 9, bara för att kolla så att allt var okej. Inget var okej såklart. Fostret hade slutat utvecklas några veckor tidigare och där inne såg det bara helt tomt ut. Fick tid för återbesök och sedan åka hem för att vänta på misssfall. Kändes så sjukt jobbigt att gå runt på jobbet som vanligt och samtidigt veta att där inne i magen låg en liten böna som skulle ha kunnat bli en bebis. Väntade, väntade och väntade lite till. Inget missfall kom igång. På återbesöket kunde de se att inget hade förändrats och jag fick en ny tid för åtebesök. I november 2015 kom två störtblödningar av sig självt och jag kunde pusta ut för äntligen kunde vi börja om igen. Fick i samma veva frågan från en kollega som undrade om hen fick gratulera för tydligen såg det ut som att jag helt klart var gravid. Skulle då ha varit i vecka 11. I december 2015 gick vi på nästa återbesök och fick veta att det fortfarane fanns mycket rester kvar. Fick två tabletter med mig hem att ta och ytterligare ett återbesök. När fostret egentligen skulle ha varit i vecka 13 blödde jag ut resterna av graviditeten. Verkligen ingen rolig upplevelse och inget jag ville göra om igen. Det är svårt att förstå hur mycket man kan blöda förrän man varit med om ett försenat missfall. 

 

Lättade över att mardrömmen äntligen var över började vi försöka på riktigt. Jag köpte ägglossningstest för att komplettera tempningen och redan två månader efter missfallet fick vi vårt andra plus. Samtidigt satt jag och räknade veckorna på vårt första plus. Kunde inte släppa tanken på hur långt jag skulle ha gått om den första graviditeten hade gått vägen. I februari 2016 fick vi dock ännu en gång känna på lyckan att få bli föräldrar. Lyckan varade i bara några dagar då vårt andra missfall skedde ett par dagar efter att jag enligt tempen skulle haft min mens. Hann snabbt tänka att det var skönt att det skedde tidigt så blödningen i alla fall inte skulle vara lika stor som förra gången. Så fel jag hade. Hade smärtor som knappt går att beskriva och blödningen var lika stor som vid det första missfallet. På grund av konstiga temperaturer var det vårt att avgöra när jag egentligen hade blivit gravid så jag räknar det som ett tidigt missfall trots att blödningen sa något annat. 

 

I slutet av februari var jag fruktansvärt trött på hela bebisverkstaden att det tog upp hela mitt liv. Allt kretsade helt plötsligt kring målet att bli gravid. Fick det kämpigt på jobbet och var påväg in i väggen på grund av allt som skedde kring arbetet och graviditeten. Sa upp mig från jobbet, som jag tidigare skrivit om, men fick istället stöd för att kunna vara kvar. Ringde fertilitetsklininken för att få råd och eventuellt en utredning. Orkade inte med ovissheten. Kommer jag ens kunna behålla en graviditet eller är min lott i livet att alltid få misssfall? Jag hade läst flera artiklar och undersökningar om sannolikheten att få ytterligare missfall om man redan haft två och siffrorna var verkligen inte positiva att titta på. Vi blev lovade en utredning tack vare att det tagit lång tid att bli gravid från början och att det slutat med ett sent missfall. Jag gick på sommarlov och fick tillbaka min lärarglädje och började researcha orsaker till missfall. Upptäckte tydliga indikationer på hormonell obalans med hjälp av kurvorna jag fick i samband med tempningen. Testa olika naturläkemedel som skulle hjälpa kroppen att balansera upp hormonerna.

 

I augusti 2016 påbörjades en utredning som inte visade på några hormonella fel alls och vi ansågs vara mycket fertila. Hopplösheten som infann sig hos mig var hemskt jobbig att handskas med, men fick lite hopp då jag hittade ett naturläkemedel som gjorde att mina cykler helt plötsligt blev normallånga. Istället för 45 dagar långa cykler fick jag helt plötsligt mellan 27 och 30 dagars cykler. I oktober 2016 började jag finna mig i tanken på att vi kanske faktiskt inte skulle få några biologiska barn och jag var helt okej med den tanken. Vi hade faktiskt till och med fått ett riktigt bra liv utan barn helt och hållet. Att sluta försöka var dock inget val så vi fortsatte med naturläkemedel, mäta tempen och ta ägglossningstest. I början av december hade jag en konstig känsla i kroppen och smög upp tidigt en helgmorgon för att ta ett test. Förväntade mig inte så mycket, men hade ändå en känsla av att något var på gång. Den morgonen fick vi vårt tredje plus och på något vis var jag hoppfull och lugn. Överaskade H vid frukosten några timmar senare och vi var så himla lyckliga över att vi äntligen lyckats igen. Ca 2,5 år tog det att få det där tredje pluset. Följande veckor var dock fruktansvärt jobbiga på alla sätt och vis. Började tvivla på att vi var gravida och var helt säker på att det inte skulle bli någon bebis denna gången heller. Fick en blödning i vecka 9 och tänkte att det var kört. Ett ultraljud i vecka 12 visade dock en frisk liten bebis, med händer och fötter och allt. Hade någon vecka innan det fått låna en doppler så vi kunde lyssna på bebisens hjärta. Vi hörde navelsträngens ljud, som jag trodde var bebisens hjärtslag. Så häftigt och så lugnande. Efter det lyssnade vi en gång varje vecka fram till rutinultraljudet. Det var inte förrän då som jag verkligen fattade att det hela var på riktigt. Imorgon går vi redan in i vecka 30 och det är bara max 12 veckor kvar tills vi får träffa vårt lilla mirakel <3 Hoppas på tidigare såklart :P 

 

Lägger in lite foton på hur magen växt ^^