Nu är det dags att säga farväl av 2017 och välkomna 2018. När jag ser tillbaka på året blir jag bara så glad. Det har skett så mycket detta året och jag och Håkan har tagit två riktigt stora steg som ett par. Vi har köpt hus och bildat familj och faktiskt så har detta året nog varit det bässta någonsin. Så fyllt av kärlek och lycka. Självklart har det allt varit kämpigt och ursämst någon gång ocksså, men jag måste säga att detta året varit mer fyllt av lycka än någonsin. Jag ser inte tillbaka och tänker "hjälp! vart tog tiden vägen? jag har ju inte hunnit...". Jag ser tillbaka och känner helt tvärt om. Vad mycket jag har åstadkommit och vad mycket mer av detta jag vill ha. 

 

I år har jag också ett nyårslöfte till mig själv. Jag har alltid tyckt att det är dumt för det hålls inte ändå. Men 2018 ska jag satsa på mitt välmående. Både fysiskt och psykiskt. Träning och kost står högst på löftelistan. Jag har nämligen inte haft en enda godisfri dag sedan jag var i vecka 30 ungefär (typ slutet av maj/början på juni). Inte okej säger min kropp just nu och jag vill komma tillbaka till min träning. Lugnt till en början då jag fortfarande inte är återställd efter förlossningen. Inga tunga lyft med andra ord. Strikt godisförbud måndag till och med fredag och promenader varje dag. Jag ska också ta tag i några saker jag påbörjat, men inte haft orken att avsluta. Både pyssel och allmänna intressen.

 

Mycket av 2018 kommer nog fyllas av busiga bebisgrejer, men jag hoppas på att jag även kommer kunna dela med mig av de renoveringar vi ska ta tag i på huset under kommande år. Köket ska rustas först och just nu slipas det köksluckor i källaren. Jag hoppas verkligen att bloggen kommer att uppdateras minst lika ofta under 2018 som det gjorts nu sedan jag tog upp bloggandet igen efter ett års uppehåll. Förhoppningen är dock minst ett inlägg per dag. Jag hoppas också att ni där ute, som läser min blogg vill dela med er av det ni gärna vill läsa om. Nu säger jag hej då 2017, med detta sista inlägg för i år och säger hej till allt att se fram emot år 2018. 

 

Vad ser ni fram emot under nästa år?

I vår familj skulle vi ha firat i dagarna fyra. Detta året blev det dock bara tre, som tidigare år. Skillnaden var att vi firade ihop, jag och Håkan. Vanligtvis brukar jag och Håkan fira medd vår respektive familj, men i år har vi ju en egen familj och det kändes inte rätt längre, att dela på oss. Julfirandet började redan dagen före dagen före dopparedagen. Alltså den 22:a december, i Bäckefors. Vi käkade julmiddag med AE, DG, JG, FW och NW. Tyvärr tog jag inga foton denna dagen. Jag hade som vanligt med mig kameran, men inga bilder blev knäppta. Clara var lite förkyld och hostig med så det kändes viktigare att tta hand om henne än att få några bilder. 

 

Den 23:e var vi i Bengtsfors och hade lite uppesittarkväll med CD, UL, BL, JN, ML, ST, RL och JB. Senare på kvällen kom även NH, JG och WG. Det blev inte så mycket uppesittarkväll eftersom Clara var ännu mer förkyld och hostig än dagen innan så vi åkte hem relativt tidigt. Lite tråkigt, men så får det bli. Här fick jag ändå ett par foton (halvdana sådana). 

 

Wohooo! nu kommer mamman här och skryter om din unge igen! Nä, men stolt är jag ju när Clara klarar av nya utmaningar. Hon lär sig och utvecklas hela tiden, men ibland kommer de där stora stegen som man liksom bara inte kan ungå att notera. Hon har börjat rulla från rygg till mage. Faktiskt kan hon inte sluta för det verkar som att hon äntligen försått att det är lättare att se runt i rummen om hon ligger på mage. Dessutom började det genom att hon inte nådde sina leksaker i babygymet. Nu har vi plockat bort gymet för det är så litet har vi märkt. Hon får knappt plats om det också ska ligga leksaker där. Hon rullade ju från mage till rygg strax efter att hon blev två månader så vi har liksom bara gått och väntat på detta sedan dess. Det verkar svårare att rulla från rygg till mage än tvärt om så det är inte så konstigt att hon fixade det långt före rygg till mage. Hon har varit så tidigt med grejer fram tills nu. Nu ligger hon precis i fas med vad som är normalt. I alla fall får det bli inköp av lekmatta nu. Eller är det onödigt att ha? Just nu funkar filtar helt okej, men golven är så glidiga att allt ligger i en hög ganska snabbt. Speciellt när hon nu också försöker febrilt med att ta sig framåt. 

 

Just nu har Clara också fått för sig att hon är ett monster. Hon ändrar röstläget så att hon låter som ett monster. Antar att hon härmar mig efter att jag "käkat upp" hennes händer och fötter hundra gånger nu, haha. 

 

För att ni ska slippa se bebisbilder jämt och ständigt lägger jag in ett foto jag tog när vi var ute på en långpromenad i söndags. Kall dag! minus nio grader var det då vi var ute.

 

Skriver lite såhär i efterhand, om helgens händelser. Man är ju inte ledig på helgerna i december. Januari är likadan, men då är det mest en massa födelsedagskalas. I alla fall var vi iväg till både Dalskog och Ärtemark i lördags och det blev lite foton i åtminstone Dalskog. Jag glömmer på något vis bort att fotografera när jag träffar släkten. Konstigt det dära faktiskt, men det är inte många bilder jag har på alla de julaftonar jag har firat med min familj. 

 

Vi hade den årliga julbaksdagen i lördags, i Dalskog. Vi bakade lussebullar (utan saffran, så de är inte lussebullar egentligen!!) och pepparkakor. DG och AE var där tidigare och bakade några vörtlimpor och JG gjorde några bullbröd. Som vanligt får vi med oss orimligt mycket för oss hem. Vi äter ju sällan lussebullar framför allt. Speciellt om de inte innehåller saffran. Jag får baka några själv nästa år kanske, med saffran. Jag och lilla Bus. Det var supertrevligt, men det kändes lite tråkigt att vi behöver skynda oss för att komma i tid till Ärtemark. 

 

I Ärtemark blev vi bjudna på julfika och där fanns det saffransbullar, så saffran blev det allt. Förresten snöade det hela dagen och enligt Pokémon Go räknades vädret som "hazardus" haha! Låter riktigt farligt, men i de dalslänska skogarna är det inte så mycket som är farligt. I Stockholm och Göteborg hade väl allt varit i totalt kaos, men inte här. 

 

Vi fick träffa mina kusinbarn, men det blev ingen bild denna gången så jag lägger upp ett foto från september, då vi alla träffades sist. Julfikat hade vi för att julfirandet inte blir som det brukar i år. Några ska jobba och andra ska fira med sina respektives familjer. Tråkigt, men det är så det blir när nya familjer bildas och det skulle till ett himla stort hus om alla skulle fira tillsammans.

 

Idag är det hela fyra månader sedan Clara hade bråttom ut i världen och oj som hon har vuxit! Inte bara fysiskt utan även mentalt. Det är så sjukt kul att se och få vara med om alla nya saker hon lär sig. Hittills har hon hunnit med en massa stora utvecklingssteg och nu är hon påväg in i nästa som lägger grunden för krypandet. Hon har ju redan vänt på sig från mage till rygg, men först nu har hon blivit intresserad av att vända sig från rygg till mage. Hon har liksom förstått att hon ser mycket mer då än när hon ligger på rygg. Hon har fått ett ljud för när hon är hungrig (mämämämä) och hon tycker det är helt okej att ligga i vagnen även om hon är vaken. Hon somnar stenfort om man lägger ner henne inför en promenad. Vart är min galna, och krävande unge? Dessutom ligger hon numera i sin säng vid nattning. Håkan håller hennes hand och jag läser. Inget krångel alls och sedan sover hon oftast supergott fram till åtminstone 06, med ett uppvak för nattmål. Hon skrattar mer nu än tidigare och hon har börjat lyfta rumpan vid magläge för att försöka skjuta sig framåt. Just nu är hon mest som en larv som inte kommer någon stans, men det är liksom en början på krypandet. Helt ofattbart! Nu sitter jag och väntar lite på stormen som är på ingång. Hon har haft några krävande dagar, med dålig aptit och sämst dagsvila, men hon är ändå glad. Hon gillar att leka tittut och att titta på sig själv i spegeln. Mig och Håkan är också kul att titta på, speciellt nät vi äter, haha. För ett par dagar sedan började hon även sticka tummen i munnen så jag antar att nappen inte kommer behövas så mycket mer. Den har hon i och för sig bara när hon ska sova ändå, eller är ledsen. Hon är oftare utan napp än med. Hon är vaken längre stunder och vill sitta och stå mer och mer. 

 

En spännande grej jag läste om denna utvecklingsfas är att många bebisar blir ledsna när människor de inte träffar varje dag pratar med dem. För ett par veckor sedan grät Clara när både min och Håkans mamma interagerade med henne. Barn däremot är helfestliga verkar det som. Nu verkar det inte så farligt längre dock. Och i slutet av denna utvecklingsfas har bebisen lärt sig att förstå vissa ord och kan reagera på "var är...?" frågor. Så nu går vi runt i hela huset och frågar och pekar haha. '

 

Förresten är Claras förkylning påväg bort så idag var hon med på min cellolektion. Det gick hur bra som helst. Hon var superlugn hela tiden och vi kunde spela under hela lektionen denna gången. Imorgon ska vi iväg till BVC och väga och mäta. Ska bli spännande att se hur mycket hon vuxit. Storlek 56 säger vi adjö till varje dag nu och säger hej till 62. Allt är inte urvuxet, men mycket. 

 

Passar på att lägga in två bilder på Clara. En när hon var en månad gammal och en som vi tog idag.

Idag var det dags för lärarförbundets julbord. Det bästa julbordet hittills måste jag säga! Det fanns ALLT! Lite äckligt på samma sätt som det är så gott. Lite väl mycket kött på julborden, men det kommer väl så småningom lite fler vegetariska alternativ hoppas jag. Man är alltid så proppad med kött efter ett julbord och visst är kött gott, men man behöver inte ha en hel tallrik med det kan jag tycka. Efterrätterna var supergoda så jag la lite mer krut på det haha. Skamligt nog har jag inte haft en enda sockerfri dag sedan mitten av min graviditet och förra julen klarade jag inte av att äta från julbordet alls. Det blev clementiner för mig då och inte ens efterrätter. Vad tycker ni om julbord? Vilken är er favoriträtt?

 

Tänk att man får gå även om man för tillfället inte jobbar. Så härligt att liksom höra till jobbet fast man är hemma med barn. Har både hört och läst om så många som känt att de är helt borta från arbetsplatsen när de kommer tillbaka från sin föräldraledighet. På min arbetsplats är man alltid välkommen vilket känns så jäkla bra. Stortrivs verkligen! Söker ni lärarjobb så sök till min arbetsplats. Härliga arbetskamrater och en mysig arbetsplats. 

 

Hoppas ni har det bra alla där ute i julruschen!

Lilla Clara har blivit dunderfökyld! Mer jobbigt för henne än för oss, med tanke på hur lite hjälpmedel det finns för så små bebisar. Nässug har vi provat, men stackars unge som får stå ut med den. Hon bara gråter och gråter när man ska använda den och näsdropparna är ännu värre! Det är en timme av ren och skär hysteri för det går knappt trösta henne efteråt. Sedan verkar det som att snoret är tillbaka efter 30 minuter igen ändå så vad ska man göra? Jag kan ju inte låta henne bli för täppt heller för då finns det risk för öroninflammation och det vill vi verkligen inte ha. Ringer BVC imorgon och kollar om det finns något smidigare och lindrigare sätt. 

 

Jag har inte vågat gå ut och gå med Clara i vagnen nu när hon är förkyld. Känns som att det bara skulle kunna bli värre av att vara ute. Säkert har jag fel, men jag vill vara helt säker på att det inte blir värre i alla fall. Det tråkiga är bara att vi missade sista babymassagen idag. Clara var inte i skick att gå någonstans och jag ville inte riskera att hon smittade någon annan. Vi skulle ha fått påfyllning på oljan, få göra en utvärdering och få ett diplom. Den har varit så bra! kursen alltså. Jag har masserat Clara varje dag sedan massageträffarna började, förutom idag då. Så tråkigt att missa just sista träffen. Nu får jag ssäkert varken diplomet eller utvärderingen. Oljan var mest ett plus. Sedan skulle gruppen fortsätta träffas om vi ville, men det vet ju jag inget om nu då eftersom vi inte kunde gå dit. 

 

Tänkte att jag avslutar dagens inlägg med att rekommendera babymassage. Clara sover mycket bättre både på dagen och på natten sedan vi började massera. Hon gillar inte att masseras överallt, men det mesta tycker hon om och det har verkat på alla andra barn som att de också gillat det. Så går ni i väntans tider så passa på att höra om er BVC erbjuder det.

Jag tänkte att jag skulle dela med mig av de rutiner vi lyckats få till i vardagen när det gäller Clara. Fram till hon var två månader existerade inga rutiner. Det blev som det blev. Hon sov, åt och sa till när det var dags för respektive grej. Riktiga rutiner fick vi nog inte till förrän hon började sova i egen säng och framför allt när vi började natta henne i sovrummet. Tidigare somnade hon alltid i vår famn och vi la ner henne i babynestet som ligger i soffan än idag. För att göra det så bra som möjligt har vi skapat rutiner utifrån hennes egna rutiner. Det var inte förrän jag började anteckna hennes mat och sömn som jag såg att hon egentligen hade regelbundna sov och mattider. Vi utnyttjade helt enkelt dessa och har endast ruckat lite på dem för att det ska passa med mina cellolektioner. Det är ju tråkigt för mig, Clara och celloläraren om Clara bara är ledsen och gråter under lektionen liksom. Än så länge finns det inga fasta rutiner för hela dagen, då man uppenbarligen inte kan bestämma när bebisen ska vara hungrig eller trött. Jag har valt att aldrig väcka henne när hon sover också eftersom jag är övertygad om att hon känner själv när hon är trött och när hon har sovit klart, när hon är hungrig osv. De rutiner vi fått till hittills är hennes tidiga eftermiddagssömn och hennes seneftermiddagssömn. Hon sover nästan alltid mellan 13 och 14. Då vaknar hon lagom och är pigg under cellolektionen som börjar 14:30 och klockan 16 tar vi en vagnpromenad så att jag säkrar hennes sista dagsvila innan hon nattas. Hon nattas alltid mellan 18:30 och 19:00. Någon gång där emellan somnar hon när jag läser Nalle Puh för henne. Sedan vaknar hon oftast inte förrän mellan 04 och 07. Klockan 10 har vi dessutom numera en massagestund och jag måste säga att alla dessa rutiner som äntligen blivit fasta har fått Clara att sova mycket bättre och det har hjälpt mig att planera dagen lite bättre. Jag vet liksom vad som händer vid dessa tider. 

 

Ibland kan det dock hända saker som gör att hennes tider ruckas lite hit och dit, men sällan mer än 30 min. Hon är ju bara människa och det går inte bestämma allt. Det viktigaste är att hon får sin vila med jämna mellanrum så hon är pigg och glad under dagen. Jag är himla glad över kvällstiden jag och Håkan får för oss själva och att Clara ändå tycker att det är lite skoj att hänga medd på diverse hushållssysslor. Jag kan till exempel duscha utan problem numera, tack vare att jag upptäckt vissa rutiner hon har.

 

Hur ser era dagar ut? har ni rutiner?

 

Jag lovade ju att visa bild på mitt marknadsköp jag gjorde till Clara. Samtliga köp är hantverk från lokala hantverkare. 

Man kan ju säga att detta blir hennes julklappar. Hon är ju så liten än så vi har faktiskt tänkt att skippa klappar till henne i år. Nästa år, när hon ändå hunnit fylla ett år, då kan hon få klappar. Hon får säkert en och annan klapp av andra, men jag kan tänka mig att hon tycker det är mer kul med passligt papper än med kläder och leksaker. Ni som har små bebisar, hur gör ni med julklappar?

Åh, vad jag helt plötsligt blev sugen på att brevväxla! Hade många brevkompisar i mina ungdomens dagar. Vänner i klasserna jag gick i från mellanstadiet till gymnasiet, men även vänner jag träffat lite här och där. Några gånger fick jag även ett par brevvänner över nätet, för när jag var liten gav man ut sin adress hur som helst haha! Sedan liksom slutade det bara av någon anledning. Det är liksom lite tomt och ganska tråkigt i brevlådan och det är så himla opersonligt att skriva sms, eller digitalt. Inte alls samma sak som att skriva ner sina ord på papper och den där lilla glädjen som alltid finns när ett brev trillat ner i brevlådan finns ju inte. Allt ska gå så snabbt och det blir inget verkligt utbyte på något vis. Bara "här är jag, var är du?", "Vad gör du idag, jag gör det här. Finns det fler därute som känner som jag, att det skulle vara himla kul att brevväxla? Då finns jag här. 

 

Ska nog kanske våga mig på att fråga en gammal brevvän om hen vill ta upp växlandet igen.