Neonatalen
2019-05-30 @ 04:07:43
Nio timmar efter att lillebror föddes gjordes en standardundersökning på bb. Sköterskorna upptäckte feber och tyckte att han hade lite snabb andning och ville ta prover. Vi hade fått ett dubbelrum, så Håkan fick inte sova över och vi hade förberett oss för att han skulle åka hem till Clara. Provsvaren skulle komma efter ca en timme, men vi fick vänta på svaren i nästan fyra timmar. Klockan var strax innan 01 på natten när en läkare från neonatalen på NÄL kom in till oss och berättade att vi skulle flytta till ett familjerum hos dem istället, eftersom lillebror hade värden som indikerade infektion. Här kände jag att jag var alldeles för trött för att ta in någon information över huvud taget och tänkte väl mest att de överdrev det hela. Vi blir i alla fall inskrivna och runtvisade på avdelning 34 klockan 01 på torsdagen, när lillebror var 13 timmar gammal.
Nio timmar efter att lillebror föddes gjordes en standardundersökning på bb. Sköterskorna upptäckte feber och tyckte att han hade lite snabb andning och ville ta prover. Vi hade fått ett dubbelrum, så Håkan fick inte sova över och vi hade förberett oss för att han skulle åka hem till Clara. Provsvaren skulle komma efter ca en timme, men vi fick vänta på svaren i nästan fyra timmar. Klockan var strax innan 01 på natten när en läkare från neonatalen på NÄL kom in till oss och berättade att vi skulle flytta till ett familjerum hos dem istället, eftersom lillebror hade värden som indikerade infektion. Här kände jag att jag var alldeles för trött för att ta in någon information över huvud taget och tänkte väl mest att de överdrev det hela. Vi blir i alla fall inskrivna och runtvisade på avdelning 34 klockan 01 på torsdagen, när lillebror var 13 timmar gammal.
| Kategori - graviditet
© Design By www.jennysmodemix.se
Här kommer ett inlägg som tagit några dagar att skriva. Tycker att den allra första tiden var jobbig och är lite jobbig att prata om, men samtidigt är den ju viktig att prata om. De flesta gravida tänker ju såklart att man föder sitt fina barn, myser lite på bb och sedan åker man hem och lever i sin lilla bebisbubbla. För oss blev det annorlunda.
Vi fick ett eget rum, men lillebror fick inte sova med oss på grund av att de ville hålla koll på honom. Jag minns inte att han blev uppkopplad till en apparat som mätte hans puls och syresättning, eller att de satte en nål i huvudet för att kunna ge antibiotika intravenöst. Allt detta görs, men jag kan inte komma ihåg om jag var där när det gjordes för jag är för trött för att processa något. Till slut fick vi i alla fall sova några timmar, men utan lillebror. Lillebrors andra dag i livet blev kantad med koppmatning och därefter sondmatning för att han inte orkade äta själv och mådde illa på grund av antibiotikan. Någonstans här började jag förstå att det var en himla tur att infektionen upptäcktes och jag började fundera och fråga om vad som har orsakat detta. Är det jag som gjort något? Kan proteinet i mitt urin de senaste veckorna ha indikerat att något inte stämde? Hur hamnade vi här egentligen, vi som bara ville hem till Clara.
Frågorna kunde såklart inte besvaras eftersom det är omöjligt att veta hur lillebror fick infektionen. Det var heller inget som var relevant för hans återhämtning. Nya prover togs, för att se om infektionsvärdena steg ytterligare eller om de nått sin topp. Ännu en gång dröjde svaren flera timmar och när vi väl fick svaren visade det sig att de hade stigit ytterligare. På grund av detta skulle vi bli kvar minst helgen ut. På grund av infektionen kunde vi dessutom förvänta oss att lillebror skulle vara väldigt slö och sova mycket. Först på fredagen började han piggna till och både jag och sköterskorna på avdelningen fick se honom le mot oss. Äntligen fick lillebror flytta in till vårt rum och nya prover togs. Sondmatning och amning kombinerades så gott det gick och jag fick lära mig att sköta sonden. Håkan hade varit hemma hos Clara sedan torsdagskvällen så det skulle bli skönt när han kom tillbaka på lördagseftermiddagen. Jag fick någon gång under lillebrors andra dag påminna om diverse prover som brukar tas normalt sett, så som PKU. Det hade helt glömts bort mitt i allt annat som skulle göras. När de nya proverna, på fredagen, visade att infektionsvärdena var påväg ner öppnades chanserna upp för att vi inom ett par dagar skulle få åka hem. Men då var amningen tvungen att fungera, för sonden behövde ju tas bort. Eftersom jag ammade lillebror samtidigt som han sondmatades hade mjölken lyckats rinna till och när jag ammat honom utan att lägga till via sond visade det sig att han fick i sig mer än vad han behövde av mig så på lördagen togs sonden bort.
Allt flöt på jättefint hela lördagen och vi fick hjälp med att bada lillebror. Barnläkarna var överexalterade över att få vara med och bada honom, för just den här dagen hade de bestämt sig för att skriva ut nästan alla bebisar på avdelningen. Vanligtvis hinner de inte vara med på sådant på grund av tidsbrist och då läggs de flesta skötseljobben på undersköterskorna. Lillebror fick också denna dagen sitt namn, John. Vi fick nu också friheten att flytta på honom som vi ville på avdelningen eftersom han inte behövde hållas uppsikt över. Det var så skönt att bli av med alla sladdar! Vi kunde gå och äta i köket med honom bredvid oss.
När ronden kom förbi på söndagen vid lunchtiden fick vi beskedet att vi skulle bli utskrivna samma dag och fortsätta antibiotikabehandlingen hemma. De gjorde hörseltest, tog bort nålen och nätmössan som satt på Johns huvud och fixade en återbesökstid för att kolla infektionsvärdena en sista gång. Jag ville bara hem med vårt nytillskott och sprang runt som en dåre och städade ut rummet och klockan 13 ungefär satt vi i bilen med vår alldeles egna lilla John, påväg hem till Clara. Vi hade då vistats på sjukhus i hela fem dagar så ni kan tänka er hur skönt det har att få komma hem till sitt.
Det var fem omtumlande dagar och jag är inte ledsen över att jag känner mig färdig med allt vad förlossning heter. Det enda som var tråkigt med hemgången var att vi inte fick möjlighet att tacka och säga hej då till nattsköterskorna som hjälpte mig så mycket när jag var ensam med John. De fick allt att kännas lite lättare med vistelsen på neonatalen. Alla var väldigt trevliga och omhändertagande och jag kan inte vara gladare för den professionella hjälpen vi fått.
Ni andra som fått på NÄL, hur har ni upplevt förlossningen och bb? Och hur har ni som varit på avdelning 34 upplevt er vistelse där?
Här kommer ett inlägg som tagit några dagar att skriva. Tycker att den allra första tiden var jobbig och är lite jobbig att prata om, men samtidigt är den ju viktig att prata om. De flesta gravida tänker ju såklart att man föder sitt fina barn, myser lite på bb och sedan åker man hem och lever i sin lilla bebisbubbla. För oss blev det annorlunda.
Vi fick ett eget rum, men lillebror fick inte sova med oss på grund av att de ville hålla koll på honom. Jag minns inte att han blev uppkopplad till en apparat som mätte hans puls och syresättning, eller att de satte en nål i huvudet för att kunna ge antibiotika intravenöst. Allt detta görs, men jag kan inte komma ihåg om jag var där när det gjordes för jag är för trött för att processa något. Till slut fick vi i alla fall sova några timmar, men utan lillebror. Lillebrors andra dag i livet blev kantad med koppmatning och därefter sondmatning för att han inte orkade äta själv och mådde illa på grund av antibiotikan. Någonstans här började jag förstå att det var en himla tur att infektionen upptäcktes och jag började fundera och fråga om vad som har orsakat detta. Är det jag som gjort något? Kan proteinet i mitt urin de senaste veckorna ha indikerat att något inte stämde? Hur hamnade vi här egentligen, vi som bara ville hem till Clara.
Frågorna kunde såklart inte besvaras eftersom det är omöjligt att veta hur lillebror fick infektionen. Det var heller inget som var relevant för hans återhämtning. Nya prover togs, för att se om infektionsvärdena steg ytterligare eller om de nått sin topp. Ännu en gång dröjde svaren flera timmar och när vi väl fick svaren visade det sig att de hade stigit ytterligare. På grund av detta skulle vi bli kvar minst helgen ut. På grund av infektionen kunde vi dessutom förvänta oss att lillebror skulle vara väldigt slö och sova mycket. Först på fredagen började han piggna till och både jag och sköterskorna på avdelningen fick se honom le mot oss. Äntligen fick lillebror flytta in till vårt rum och nya prover togs. Sondmatning och amning kombinerades så gott det gick och jag fick lära mig att sköta sonden. Håkan hade varit hemma hos Clara sedan torsdagskvällen så det skulle bli skönt när han kom tillbaka på lördagseftermiddagen. Jag fick någon gång under lillebrors andra dag påminna om diverse prover som brukar tas normalt sett, så som PKU. Det hade helt glömts bort mitt i allt annat som skulle göras. När de nya proverna, på fredagen, visade att infektionsvärdena var påväg ner öppnades chanserna upp för att vi inom ett par dagar skulle få åka hem. Men då var amningen tvungen att fungera, för sonden behövde ju tas bort. Eftersom jag ammade lillebror samtidigt som han sondmatades hade mjölken lyckats rinna till och när jag ammat honom utan att lägga till via sond visade det sig att han fick i sig mer än vad han behövde av mig så på lördagen togs sonden bort.
Allt flöt på jättefint hela lördagen och vi fick hjälp med att bada lillebror. Barnläkarna var överexalterade över att få vara med och bada honom, för just den här dagen hade de bestämt sig för att skriva ut nästan alla bebisar på avdelningen. Vanligtvis hinner de inte vara med på sådant på grund av tidsbrist och då läggs de flesta skötseljobben på undersköterskorna. Lillebror fick också denna dagen sitt namn, John. Vi fick nu också friheten att flytta på honom som vi ville på avdelningen eftersom han inte behövde hållas uppsikt över. Det var så skönt att bli av med alla sladdar! Vi kunde gå och äta i köket med honom bredvid oss.
När ronden kom förbi på söndagen vid lunchtiden fick vi beskedet att vi skulle bli utskrivna samma dag och fortsätta antibiotikabehandlingen hemma. De gjorde hörseltest, tog bort nålen och nätmössan som satt på Johns huvud och fixade en återbesökstid för att kolla infektionsvärdena en sista gång. Jag ville bara hem med vårt nytillskott och sprang runt som en dåre och städade ut rummet och klockan 13 ungefär satt vi i bilen med vår alldeles egna lilla John, påväg hem till Clara. Vi hade då vistats på sjukhus i hela fem dagar så ni kan tänka er hur skönt det har att få komma hem till sitt.
Det var fem omtumlande dagar och jag är inte ledsen över att jag känner mig färdig med allt vad förlossning heter. Det enda som var tråkigt med hemgången var att vi inte fick möjlighet att tacka och säga hej då till nattsköterskorna som hjälpte mig så mycket när jag var ensam med John. De fick allt att kännas lite lättare med vistelsen på neonatalen. Alla var väldigt trevliga och omhändertagande och jag kan inte vara gladare för den professionella hjälpen vi fått.
Ni andra som fått på NÄL, hur har ni upplevt förlossningen och bb? Och hur har ni som varit på avdelning 34 upplevt er vistelse där?
Kommentarer
Trackback