Här kommer ett inlägg som tagit några dagar att skriva. Tycker att den allra första tiden var jobbig och är lite jobbig att prata om, men samtidigt är den ju viktig att prata om. De flesta gravida tänker ju såklart att man föder sitt fina barn, myser lite på bb och sedan åker man hem och lever i sin lilla bebisbubbla. För oss blev det annorlunda.

När ronden kom förbi på söndagen vid lunchtiden fick vi beskedet att vi skulle bli utskrivna samma dag och fortsätta antibiotikabehandlingen hemma. De gjorde hörseltest, tog bort nålen och nätmössan som satt på Johns huvud och fixade en återbesökstid för att kolla infektionsvärdena en sista gång. Jag ville bara hem med vårt nytillskott och sprang runt som en dåre och städade ut rummet och klockan 13 ungefär satt vi i bilen med vår alldeles egna lilla John, påväg hem till Clara. Vi hade då vistats på sjukhus i hela fem dagar så ni kan tänka er hur skönt det har att få komma hem till sitt.

Ni andra som fått på NÄL, hur har ni upplevt förlossningen och bb? Och hur har ni som varit på avdelning 34 upplevt er vistelse där?

Jag hade väntat mig att föda före beräknat datum och kanske till och med tidigare än med Clara. Clara föddes i vecka 38+5 och när jag passerade det denna gången var jag ändå ganska lugn, även om jag var fruktansvärt trött på att vara gravid. När bf dök upp och ingen bebis tittat ut började jag bli rejält otålig. Dessutom kände jag mig rejält sliten. Var ständigt trött, kände mig tung och hade ont överallt. På mvc såg man protein i urinet och en stillastående vikt. Urin skickades in på analys när jag närmade mig vecka 42+, men jag har ännu inte fått svar så vet inte vad proteinet berodde på. På sista kontrollen innan vecka 42+ fick jag tid för överburenhetskontroll och eventuellt en igångsättning. Ville verkligen inte bli igångsatt, men ville heller inte vänta längre. 

Den 10:e april klockan 11 skulle vi vara på NÄL för överburenhetskontroll. Min bb-väska hade varit packad i flera veckor och jag hade till och med packat om den flera gånger. Lite skönt att veta att jag väldigt snart skulle slippa vara gravid mer och att Claras småsyskon äntligen skulle vara på utsidan. Klockan 07:50 står jag i köket och fixar frukostmacka till Clara och får en första ond värk och de följande 10 minuterna kommer det tre värkar till och jag upptäcker en teckenblödning när jag går på toaletten. Skickar ett meddelande till mamma, som skulle passa Clara, och berättade läget. Skyndar mig sedan ner och duschar, vilket är svårare än vad man kan tro när man har värkar. Jag ringer förlossningen och förklarar att jag ska ner på kontroll, men att vi nog får åka till förlossningen istället. Klockan 09 dyker mamma upp och strax därefter sitter vi i bilen. Väl framme konstaterar de att jag är 8 cm öppen och de frågar om jag har tänkt på bedövning. Jag känner på mig att detta kommer att gå fort så struntar i epidural. Det hade jag inte med Clara heller så min inställning var att klarade jag det då så gör jag nog det nu också. Testar lustgas, men tyckte mest att masken var ivägen. Värkarna upplevde jag som mest smärtsamma och mindre verksamma. Tyckte att det var otroligt svårt att känna när en värk var påväg och när den hade avtagit. Hade ont konstant och ibland upplevde jag att värkarna liksom följde på varandra utan pauser. Någon gång under krystningsfasen gick även mitt vatten. Förlossningen var enormt mycket mer jobbig och smärtsam än med Clara. Klockan 12:06 tittade en lillebror ut, som inte var så liten. Hela 4066 gram vägde han och var 51 cm lång jämfört med Clara som vägde 3255 gram och var 48 cm lång. 

Efteråt fick jag veta att lillebror hade haft navelsträngen två varv runt halsen och att det blev bråttom med att få ut honom eftersom den blev sträckt när inte hela han kom ut i samma krystning. Förutom detta hade jag fått en komplicerad muskelbristning som behövde sys. Det tog sin tid och var så pass komplicerad att en mer erfaren barnmorska fick komma in och laga. De förklarade att de även ville få till det bra, både anatomiskt och estetiskt. Fostersäcken var inte heller hel när moderkakan och allt kom ut, så de fick hålla koll så att inga rester blev kvar.

I sin helhet tycker jag nog ändå att förlossningen gick bra. Vi överlevde båda två och jag slapp, ännu en gång, en utdragen öppningsfas. Sammanlagt tog ju det hela trots allt bara ca 4,5 timme från första värken. 

Hur har era förlossnungsupplevelser varit? Vad hade ni förväntat er och blev det som ni trodde?

Känslorna under graviditeten med lillebror har varit väldigt jobbiga. Det är sådana där känslor som ibland finns, men som man inte får ha. När jag insåg att mensen var sen och tog ett graviditetstest blev jag alldeles skakig när det dök upp ett andra streck. Tyckte att det var sjukt jobbigt och var verkligen inte redo för ett till barn. Clara hade precis blivit 10 månader och var fortfarande väldigt krävande. Hur skulle vi fixa ett till barn? Visste inte hur jag ville gå vidare, men kände starkt att abort nog var den enda utvägen för mig. Håkan hade svårt att tro på testet i och med att vi aktivt försökte bli gravida i 2,5 år innan Clara blev till. Han blev dock glad och var jättepositiv till det hela. Lugnade och hade lösningar på allt som jag oroade mig för. Vi ville ju ha två barn så varför göra abort när det typ uppenbarligen var menat? 

Jag hade accepterat graviditeten i vecka 7, men kände nästan en lättnad när jag fick en mindre blödning i samma vecka. Brydde mig inte om ifall det skulle bli missfall av det hela. Först på rutinultraljudet kände jag riktig glädje och längtan efter bebisen och då hade jag gått halva graviditeten och varit mer eller mindre likgiltig. Jag tog magbilder på rutin fram till vecka 20, för att det skulle vara rättvist. 

Dessa känslor har jag fortfarande svårt att fatta att jag faktiskt kände. Man tänker sig ju en graviditet som något fint, underbart och fantastiskt. Det känns nästan skamligt att jag hatade att vara gravid och att jag ville göra abort där ett tag. Idag är jag dock mer än glad över att jag inte gjorde det, men en liten sorg känner jag, att lillebror inte fick vara efterlängtad från början. Då hade jag nog inte upplevt graviditeten som så tung.

Hur har era graviditeter varit? Har ni haft olika eller hyfsat lika graviditeter, ni som Har fler än ett barn? 

Det har gått så lång tid sedan jag senast bloggade att jag har hunnit bli tvåbarnsmorsa! Kan ni tänka er, att jag numera har två barn? Nej, inte jag heller haha! I alla fall är Clara numera storasyster till en lillebror. Så hur är livet som tvåbarnsförälder? Ja ni får väl hänga här och läsa om hur det är för mig. Hade tänkt att lägga en hel del fokus på just småbarnslivet och hur jag upplever att det är, vad vi gör och hur våra dagar ser ut. En mitt-i-livet-blogg kan man kanske säga. Önskar ni att jag bloggar om något särskilt vad gäller just livet som småbarnsförälder?