Redan nässtan en vecka sedan jag skrev. Oh well, jag sa ju att jag inte visste i vilken utstträckning bloggen skulle uppdateras. Det kommer troligen bli på lediga dagar då jag är så fruktansvärt trött på varddagarna efter jobbet. För det mesta beror det nog på graviditeten. Känner mer och mer hur jag inte orkar lika mycket som tidigare och då är jag bara i vecka 29 nu :P Hur ska det bli de kvarvarande veckorna?

 

Tänkte att jag skulle skriva lite om hur ddet hela har varit, från det att vi bestämde oss till dit vi har tagit oss idag. Det är en ganska lång historia som sträcker sig över flera år. Så nu hoppas jag att ni orkar läsa för detta kommer troligen bli ganska långt. 

 

Det hela började redan i maj 2014. Då bestämde vi oss för att sluta skydda oss och tanken var att dett skulle klaffa perfekt till min examen. Samtidigt förstod vi att det normalt kunde ta upp till ett år innan man faktiskt blev gravid. Vi startade ingen ordentlig bebisverkstad utan kände att vi skulle ta det lugnt och bara ta det som det kommer. Vi tänkte inte så mycket på det faktiskt, förrän ett år senare, då det fortfarande inte hänt något. Speciellt stressade var vi inte, men jag började fundera över mina cykler då de var otroligt oregelbundna. Minst 35 dagar upp till 60 dagar och jag började leta efter orsaker till detta. Stötte på tempmetoden, som inte bara hjälpte en att hålla koll på cykelns längd utan också om man har ägglossning. Började i juni 2015 ta tempen varje morgon och kunde redan första cykeln se att jag i alla fall hade ägglossning. Efter tre månader, september 2015, med temp varje morgon, fick vi vårt första plus. Så lyckliga och förvånade på något konstigt vis. Det var verkligen inget perfekt tillfälle, då jag precis börjat arbeta som lärare, men det spelade liksom ingen roll. 

 

Mitt uppe i lyckan fick jag konstiga blödningar och alla symptom försvann. Blev orolig och fick göra ett ultraljud i vecka 9, bara för att kolla så att allt var okej. Inget var okej såklart. Fostret hade slutat utvecklas några veckor tidigare och där inne såg det bara helt tomt ut. Fick tid för återbesök och sedan åka hem för att vänta på misssfall. Kändes så sjukt jobbigt att gå runt på jobbet som vanligt och samtidigt veta att där inne i magen låg en liten böna som skulle ha kunnat bli en bebis. Väntade, väntade och väntade lite till. Inget missfall kom igång. På återbesöket kunde de se att inget hade förändrats och jag fick en ny tid för åtebesök. I november 2015 kom två störtblödningar av sig självt och jag kunde pusta ut för äntligen kunde vi börja om igen. Fick i samma veva frågan från en kollega som undrade om hen fick gratulera för tydligen såg det ut som att jag helt klart var gravid. Skulle då ha varit i vecka 11. I december 2015 gick vi på nästa återbesök och fick veta att det fortfarane fanns mycket rester kvar. Fick två tabletter med mig hem att ta och ytterligare ett återbesök. När fostret egentligen skulle ha varit i vecka 13 blödde jag ut resterna av graviditeten. Verkligen ingen rolig upplevelse och inget jag ville göra om igen. Det är svårt att förstå hur mycket man kan blöda förrän man varit med om ett försenat missfall. 

 

Lättade över att mardrömmen äntligen var över började vi försöka på riktigt. Jag köpte ägglossningstest för att komplettera tempningen och redan två månader efter missfallet fick vi vårt andra plus. Samtidigt satt jag och räknade veckorna på vårt första plus. Kunde inte släppa tanken på hur långt jag skulle ha gått om den första graviditeten hade gått vägen. I februari 2016 fick vi dock ännu en gång känna på lyckan att få bli föräldrar. Lyckan varade i bara några dagar då vårt andra missfall skedde ett par dagar efter att jag enligt tempen skulle haft min mens. Hann snabbt tänka att det var skönt att det skedde tidigt så blödningen i alla fall inte skulle vara lika stor som förra gången. Så fel jag hade. Hade smärtor som knappt går att beskriva och blödningen var lika stor som vid det första missfallet. På grund av konstiga temperaturer var det vårt att avgöra när jag egentligen hade blivit gravid så jag räknar det som ett tidigt missfall trots att blödningen sa något annat. 

 

I slutet av februari var jag fruktansvärt trött på hela bebisverkstaden att det tog upp hela mitt liv. Allt kretsade helt plötsligt kring målet att bli gravid. Fick det kämpigt på jobbet och var påväg in i väggen på grund av allt som skedde kring arbetet och graviditeten. Sa upp mig från jobbet, som jag tidigare skrivit om, men fick istället stöd för att kunna vara kvar. Ringde fertilitetsklininken för att få råd och eventuellt en utredning. Orkade inte med ovissheten. Kommer jag ens kunna behålla en graviditet eller är min lott i livet att alltid få misssfall? Jag hade läst flera artiklar och undersökningar om sannolikheten att få ytterligare missfall om man redan haft två och siffrorna var verkligen inte positiva att titta på. Vi blev lovade en utredning tack vare att det tagit lång tid att bli gravid från början och att det slutat med ett sent missfall. Jag gick på sommarlov och fick tillbaka min lärarglädje och började researcha orsaker till missfall. Upptäckte tydliga indikationer på hormonell obalans med hjälp av kurvorna jag fick i samband med tempningen. Testa olika naturläkemedel som skulle hjälpa kroppen att balansera upp hormonerna.

 

I augusti 2016 påbörjades en utredning som inte visade på några hormonella fel alls och vi ansågs vara mycket fertila. Hopplösheten som infann sig hos mig var hemskt jobbig att handskas med, men fick lite hopp då jag hittade ett naturläkemedel som gjorde att mina cykler helt plötsligt blev normallånga. Istället för 45 dagar långa cykler fick jag helt plötsligt mellan 27 och 30 dagars cykler. I oktober 2016 började jag finna mig i tanken på att vi kanske faktiskt inte skulle få några biologiska barn och jag var helt okej med den tanken. Vi hade faktiskt till och med fått ett riktigt bra liv utan barn helt och hållet. Att sluta försöka var dock inget val så vi fortsatte med naturläkemedel, mäta tempen och ta ägglossningstest. I början av december hade jag en konstig känsla i kroppen och smög upp tidigt en helgmorgon för att ta ett test. Förväntade mig inte så mycket, men hade ändå en känsla av att något var på gång. Den morgonen fick vi vårt tredje plus och på något vis var jag hoppfull och lugn. Överaskade H vid frukosten några timmar senare och vi var så himla lyckliga över att vi äntligen lyckats igen. Ca 2,5 år tog det att få det där tredje pluset. Följande veckor var dock fruktansvärt jobbiga på alla sätt och vis. Började tvivla på att vi var gravida och var helt säker på att det inte skulle bli någon bebis denna gången heller. Fick en blödning i vecka 9 och tänkte att det var kört. Ett ultraljud i vecka 12 visade dock en frisk liten bebis, med händer och fötter och allt. Hade någon vecka innan det fått låna en doppler så vi kunde lyssna på bebisens hjärta. Vi hörde navelsträngens ljud, som jag trodde var bebisens hjärtslag. Så häftigt och så lugnande. Efter det lyssnade vi en gång varje vecka fram till rutinultraljudet. Det var inte förrän då som jag verkligen fattade att det hela var på riktigt. Imorgon går vi redan in i vecka 30 och det är bara max 12 veckor kvar tills vi får träffa vårt lilla mirakel <3 Hoppas på tidigare såklart :P 

 

Lägger in lite foton på hur magen växt ^^

 

Redan nässtan en vecka sedan jag skrev. Oh well, jag sa ju att jag inte visste i vilken utstträckning bloggen skulle uppdateras. Det kommer troligen bli på lediga dagar då jag är så fruktansvärt trött på varddagarna efter jobbet. För det mesta beror det nog på graviditeten. Känner mer och mer hur jag inte orkar lika mycket som tidigare och då är jag bara i vecka 29 nu :P Hur ska det bli de kvarvarande veckorna?

 

Tänkte att jag skulle skriva lite om hur ddet hela har varit, från det att vi bestämde oss till dit vi har tagit oss idag. Det är en ganska lång historia som sträcker sig över flera år. Så nu hoppas jag att ni orkar läsa för detta kommer troligen bli ganska långt. 

 

Det hela började redan i maj 2014. Då bestämde vi oss för att sluta skydda oss och tanken var att dett skulle klaffa perfekt till min examen. Samtidigt förstod vi att det normalt kunde ta upp till ett år innan man faktiskt blev gravid. Vi startade ingen ordentlig bebisverkstad utan kände att vi skulle ta det lugnt och bara ta det som det kommer. Vi tänkte inte så mycket på det faktiskt, förrän ett år senare, då det fortfarande inte hänt något. Speciellt stressade var vi inte, men jag började fundera över mina cykler då de var otroligt oregelbundna. Minst 35 dagar upp till 60 dagar och jag började leta efter orsaker till detta. Stötte på tempmetoden, som inte bara hjälpte en att hålla koll på cykelns längd utan också om man har ägglossning. Började i juni 2015 ta tempen varje morgon och kunde redan första cykeln se att jag i alla fall hade ägglossning. Efter tre månader, september 2015, med temp varje morgon, fick vi vårt första plus. Så lyckliga och förvånade på något konstigt vis. Det var verkligen inget perfekt tillfälle, då jag precis börjat arbeta som lärare, men det spelade liksom ingen roll. 

 

Mitt uppe i lyckan fick jag konstiga blödningar och alla symptom försvann. Blev orolig och fick göra ett ultraljud i vecka 9, bara för att kolla så att allt var okej. Inget var okej såklart. Fostret hade slutat utvecklas några veckor tidigare och där inne såg det bara helt tomt ut. Fick tid för återbesök och sedan åka hem för att vänta på misssfall. Kändes så sjukt jobbigt att gå runt på jobbet som vanligt och samtidigt veta att där inne i magen låg en liten böna som skulle ha kunnat bli en bebis. Väntade, väntade och väntade lite till. Inget missfall kom igång. På återbesöket kunde de se att inget hade förändrats och jag fick en ny tid för åtebesök. I november 2015 kom två störtblödningar av sig självt och jag kunde pusta ut för äntligen kunde vi börja om igen. Fick i samma veva frågan från en kollega som undrade om hen fick gratulera för tydligen såg det ut som att jag helt klart var gravid. Skulle då ha varit i vecka 11. I december 2015 gick vi på nästa återbesök och fick veta att det fortfarane fanns mycket rester kvar. Fick två tabletter med mig hem att ta och ytterligare ett återbesök. När fostret egentligen skulle ha varit i vecka 13 blödde jag ut resterna av graviditeten. Verkligen ingen rolig upplevelse och inget jag ville göra om igen. Det är svårt att förstå hur mycket man kan blöda förrän man varit med om ett försenat missfall. 

 

Lättade över att mardrömmen äntligen var över började vi försöka på riktigt. Jag köpte ägglossningstest för att komplettera tempningen och redan två månader efter missfallet fick vi vårt andra plus. Samtidigt satt jag och räknade veckorna på vårt första plus. Kunde inte släppa tanken på hur långt jag skulle ha gått om den första graviditeten hade gått vägen. I februari 2016 fick vi dock ännu en gång känna på lyckan att få bli föräldrar. Lyckan varade i bara några dagar då vårt andra missfall skedde ett par dagar efter att jag enligt tempen skulle haft min mens. Hann snabbt tänka att det var skönt att det skedde tidigt så blödningen i alla fall inte skulle vara lika stor som förra gången. Så fel jag hade. Hade smärtor som knappt går att beskriva och blödningen var lika stor som vid det första missfallet. På grund av konstiga temperaturer var det vårt att avgöra när jag egentligen hade blivit gravid så jag räknar det som ett tidigt missfall trots att blödningen sa något annat. 

 

I slutet av februari var jag fruktansvärt trött på hela bebisverkstaden att det tog upp hela mitt liv. Allt kretsade helt plötsligt kring målet att bli gravid. Fick det kämpigt på jobbet och var påväg in i väggen på grund av allt som skedde kring arbetet och graviditeten. Sa upp mig från jobbet, som jag tidigare skrivit om, men fick istället stöd för att kunna vara kvar. Ringde fertilitetsklininken för att få råd och eventuellt en utredning. Orkade inte med ovissheten. Kommer jag ens kunna behålla en graviditet eller är min lott i livet att alltid få misssfall? Jag hade läst flera artiklar och undersökningar om sannolikheten att få ytterligare missfall om man redan haft två och siffrorna var verkligen inte positiva att titta på. Vi blev lovade en utredning tack vare att det tagit lång tid att bli gravid från början och att det slutat med ett sent missfall. Jag gick på sommarlov och fick tillbaka min lärarglädje och började researcha orsaker till missfall. Upptäckte tydliga indikationer på hormonell obalans med hjälp av kurvorna jag fick i samband med tempningen. Testa olika naturläkemedel som skulle hjälpa kroppen att balansera upp hormonerna.

 

I augusti 2016 påbörjades en utredning som inte visade på några hormonella fel alls och vi ansågs vara mycket fertila. Hopplösheten som infann sig hos mig var hemskt jobbig att handskas med, men fick lite hopp då jag hittade ett naturläkemedel som gjorde att mina cykler helt plötsligt blev normallånga. Istället för 45 dagar långa cykler fick jag helt plötsligt mellan 27 och 30 dagars cykler. I oktober 2016 började jag finna mig i tanken på att vi kanske faktiskt inte skulle få några biologiska barn och jag var helt okej med den tanken. Vi hade faktiskt till och med fått ett riktigt bra liv utan barn helt och hållet. Att sluta försöka var dock inget val så vi fortsatte med naturläkemedel, mäta tempen och ta ägglossningstest. I början av december hade jag en konstig känsla i kroppen och smög upp tidigt en helgmorgon för att ta ett test. Förväntade mig inte så mycket, men hade ändå en känsla av att något var på gång. Den morgonen fick vi vårt tredje plus och på något vis var jag hoppfull och lugn. Överaskade H vid frukosten några timmar senare och vi var så himla lyckliga över att vi äntligen lyckats igen. Ca 2,5 år tog det att få det där tredje pluset. Följande veckor var dock fruktansvärt jobbiga på alla sätt och vis. Började tvivla på att vi var gravida och var helt säker på att det inte skulle bli någon bebis denna gången heller. Fick en blödning i vecka 9 och tänkte att det var kört. Ett ultraljud i vecka 12 visade dock en frisk liten bebis, med händer och fötter och allt. Hade någon vecka innan det fått låna en doppler så vi kunde lyssna på bebisens hjärta. Vi hörde navelsträngens ljud, som jag trodde var bebisens hjärtslag. Så häftigt och så lugnande. Efter det lyssnade vi en gång varje vecka fram till rutinultraljudet. Det var inte förrän då som jag verkligen fattade att det hela var på riktigt. Imorgon går vi redan in i vecka 30 och det är bara max 12 veckor kvar tills vi får träffa vårt lilla mirakel <3 Hoppas på tidigare såklart :P 

 

Lägger in lite foton på hur magen växt ^^