Nu är det snart 2 år sedan som jag var med om en cykelolycka påväg till jobbet. Den resulterade i spricka på knäskålen och två muskler som inte fungerade på grund av den hårda smällen. Jag vet fortfarande inte hur det gick med killen jag krockade med, men han hade i alla fall hjälm och lämnade platsen utan att halta. Han verkade inte våga lämna mobilnummer eller något så jag kunde inte ens höra av mig. Verkade som att han upplevde att det var hans fel att vi krockade, men det var nog lite bådas fel. Mitt för att luvan skymde sikten och hans för att han cyklade på fel sida av cykelbanan.

 

Min cykel blev kvaddad och jag insåg för ett par dagar sedan att jag inte har cyklat sedan olyckan inträffade. Jag är fortfarande inte helt bra i knät, vilket märks nu när jag bär runt på Clara mycket om dagarna. Kylan gör nog sitt också, men till och från har jag sån värk i knät att jag inte vet vad jag ska göra. Jag borde nog ha sökt hjälp tidigare än vad jag gjorde och jag borde nog ha sökt till Bäckefors för att få röntga. Läste runt lite om knäskador och beroende på hur sprickan såg ut, var det olika behandling. Jag väntade en vecka innan jag ens ringde till vårdcentralen och fick vänta ytterligare en vecka innan jag fick en tid. Då kunde jag gå relativt normalt, men hade svårt att sträcka ut benet och upplevde att benet liksom vek sig under mig ibland. När jag gick i trappor kändes det verkligen som att något var riktigt fel. Typ som att knäskålen skulle trilla isär på något vis. Dum som jag var haltade jag hem med cykeln och tog sedan bilen till jobbet. Jag vågade inte ens titta på hur knät såg ut för jag var säker på att något skulle vara galet. Det såg dock inte så farligt ut, så jag antar att jag trodde att jag bara slagit mig hårt. Sedan på eftermiddagen, när jag slutat fick Håkan gå till mitt jobb för att hämta mig, för jag kunde inte ta mig in i bilen. Framförallt inte böja på benet. Jag har alltid haft lite svårt för att söka läkarhjälp. Känns som att jag liksom stör med mina ickeproblem. Denna gången fick jag en blick från sjukgymnasten som sa "är du helt dum i huvet! du borde har ringt direkt! envisa människa".

 

Jag blir påmind om olyckan varje gång jag ser min trasiga cykel. Den har varit redo för skroten sedan dess, eller någon som skulle vilja laga den. 

 

Tänk vilken tur jag ändå hade! musklerna är ju tillbaka och fungerar som de ska igen och huvudet klarade sig trots att jag inte bar hjälm. På något vis lyckades jag inte slå i huvudet. 

Nu är det snart 2 år sedan som jag var med om en cykelolycka påväg till jobbet. Den resulterade i spricka på knäskålen och två muskler som inte fungerade på grund av den hårda smällen. Jag vet fortfarande inte hur det gick med killen jag krockade med, men han hade i alla fall hjälm och lämnade platsen utan att halta. Han verkade inte våga lämna mobilnummer eller något så jag kunde inte ens höra av mig. Verkade som att han upplevde att det var hans fel att vi krockade, men det var nog lite bådas fel. Mitt för att luvan skymde sikten och hans för att han cyklade på fel sida av cykelbanan.

 

Min cykel blev kvaddad och jag insåg för ett par dagar sedan att jag inte har cyklat sedan olyckan inträffade. Jag är fortfarande inte helt bra i knät, vilket märks nu när jag bär runt på Clara mycket om dagarna. Kylan gör nog sitt också, men till och från har jag sån värk i knät att jag inte vet vad jag ska göra. Jag borde nog ha sökt hjälp tidigare än vad jag gjorde och jag borde nog ha sökt till Bäckefors för att få röntga. Läste runt lite om knäskador och beroende på hur sprickan såg ut, var det olika behandling. Jag väntade en vecka innan jag ens ringde till vårdcentralen och fick vänta ytterligare en vecka innan jag fick en tid. Då kunde jag gå relativt normalt, men hade svårt att sträcka ut benet och upplevde att benet liksom vek sig under mig ibland. När jag gick i trappor kändes det verkligen som att något var riktigt fel. Typ som att knäskålen skulle trilla isär på något vis. Dum som jag var haltade jag hem med cykeln och tog sedan bilen till jobbet. Jag vågade inte ens titta på hur knät såg ut för jag var säker på att något skulle vara galet. Det såg dock inte så farligt ut, så jag antar att jag trodde att jag bara slagit mig hårt. Sedan på eftermiddagen, när jag slutat fick Håkan gå till mitt jobb för att hämta mig, för jag kunde inte ta mig in i bilen. Framförallt inte böja på benet. Jag har alltid haft lite svårt för att söka läkarhjälp. Känns som att jag liksom stör med mina ickeproblem. Denna gången fick jag en blick från sjukgymnasten som sa "är du helt dum i huvet! du borde har ringt direkt! envisa människa".

 

Jag blir påmind om olyckan varje gång jag ser min trasiga cykel. Den har varit redo för skroten sedan dess, eller någon som skulle vilja laga den. 

 

Tänk vilken tur jag ändå hade! musklerna är ju tillbaka och fungerar som de ska igen och huvudet klarade sig trots att jag inte bar hjälm. På något vis lyckades jag inte slå i huvudet.