Förresten började jag med att flytta ut växter som hade blivit fula under vinterhalvåret. Tänkte att det inte gjorde något om de dog för då kunde jag ju ändå kasta eländet. Det visade sig att jag fick väldigt mycket finare och kraftigare växter av detta så sedan dess har jag fortsatt. Testa vet jag! Men se till att inte ställa ut förrän det är plusgrader dygnet runt. Många inomhusväxter klarar inte minusgrader.

Idag var det dags för ytterligare ett bvc-besök och jag hade planerat att ha en trevlig liten picnic-stund med Clara efteråt. Vi besöker sällan ortens lekparker och jag blev son vanligt påmind om varför. Det går liksom inte vistas i en lekpark utan att någon slags hysteri bryter ut. Jag tänkte ju att en timme nog skulle kunna vara lagom. Clara tyckte mer att två timmar var lagom och att något mellanmål inte alls skulle ätas för vem hinner det när man ska åka kana, gunga och gräva? Vi gick hemifrån klockan 10 i morse och var inte hemma förrän klockan 14. Under den här tiden lyckades jag få henne att äta 1/6 smörgås... Vid 13:30 upptäckte hon själv att hon nog var sjukt hungrig och då hade jag tjatat om lunch i drygt en timme och dessutom försökt sätta henne i vagnen, för att gå hem. Med ben och armar som sprattlade åt alla håll gav jag upp så hon fick helt enkelt upptäcka själv varför vi behövde gå hem och göra lunch. När hon då stod där klockan halv två och flera barnfamiljer hade kommit och gått, kände jag mig riktigt usel som inte kunde få med mig henne hem när det var dags. För de andra var det inga problem, men eftersom Clara är i någon slags prövofas just nu så blir det en jäkla kamp varje gång vi besöker en lekpark. Det är under extremt mycket gråt och skrik som man till slut får med sig henne därifrån. Ibland strejkar hon totalt och jag får antingen bära henne hem eller bara sitta bredvid och låta henne gråta klart. Kommer vi någonsin att kunna leka i en lekpark utan att det innebär totalt kaos när man ska hem? Det blir liksom kaos hur jag än gör. Kaos om man samtalar om det på ett lugnt vis, kaos om man bara ska gå, kaos om man låter henne hållas och så vidare. Någon som har tips på hur man förbereder små barn på hemgång? Gärna tips på hur man får små barn att komma till ro att äta när man inte är hemma.

Här kommer ett inlägg som tagit några dagar att skriva. Tycker att den allra första tiden var jobbig och är lite jobbig att prata om, men samtidigt är den ju viktig att prata om. De flesta gravida tänker ju såklart att man föder sitt fina barn, myser lite på bb och sedan åker man hem och lever i sin lilla bebisbubbla. För oss blev det annorlunda.

När ronden kom förbi på söndagen vid lunchtiden fick vi beskedet att vi skulle bli utskrivna samma dag och fortsätta antibiotikabehandlingen hemma. De gjorde hörseltest, tog bort nålen och nätmössan som satt på Johns huvud och fixade en återbesökstid för att kolla infektionsvärdena en sista gång. Jag ville bara hem med vårt nytillskott och sprang runt som en dåre och städade ut rummet och klockan 13 ungefär satt vi i bilen med vår alldeles egna lilla John, påväg hem till Clara. Vi hade då vistats på sjukhus i hela fem dagar så ni kan tänka er hur skönt det har att få komma hem till sitt.

Ni andra som fått på NÄL, hur har ni upplevt förlossningen och bb? Och hur har ni som varit på avdelning 34 upplevt er vistelse där?

Jag hade väntat mig att föda före beräknat datum och kanske till och med tidigare än med Clara. Clara föddes i vecka 38+5 och när jag passerade det denna gången var jag ändå ganska lugn, även om jag var fruktansvärt trött på att vara gravid. När bf dök upp och ingen bebis tittat ut började jag bli rejält otålig. Dessutom kände jag mig rejält sliten. Var ständigt trött, kände mig tung och hade ont överallt. På mvc såg man protein i urinet och en stillastående vikt. Urin skickades in på analys när jag närmade mig vecka 42+, men jag har ännu inte fått svar så vet inte vad proteinet berodde på. På sista kontrollen innan vecka 42+ fick jag tid för överburenhetskontroll och eventuellt en igångsättning. Ville verkligen inte bli igångsatt, men ville heller inte vänta längre. 

Den 10:e april klockan 11 skulle vi vara på NÄL för överburenhetskontroll. Min bb-väska hade varit packad i flera veckor och jag hade till och med packat om den flera gånger. Lite skönt att veta att jag väldigt snart skulle slippa vara gravid mer och att Claras småsyskon äntligen skulle vara på utsidan. Klockan 07:50 står jag i köket och fixar frukostmacka till Clara och får en första ond värk och de följande 10 minuterna kommer det tre värkar till och jag upptäcker en teckenblödning när jag går på toaletten. Skickar ett meddelande till mamma, som skulle passa Clara, och berättade läget. Skyndar mig sedan ner och duschar, vilket är svårare än vad man kan tro när man har värkar. Jag ringer förlossningen och förklarar att jag ska ner på kontroll, men att vi nog får åka till förlossningen istället. Klockan 09 dyker mamma upp och strax därefter sitter vi i bilen. Väl framme konstaterar de att jag är 8 cm öppen och de frågar om jag har tänkt på bedövning. Jag känner på mig att detta kommer att gå fort så struntar i epidural. Det hade jag inte med Clara heller så min inställning var att klarade jag det då så gör jag nog det nu också. Testar lustgas, men tyckte mest att masken var ivägen. Värkarna upplevde jag som mest smärtsamma och mindre verksamma. Tyckte att det var otroligt svårt att känna när en värk var påväg och när den hade avtagit. Hade ont konstant och ibland upplevde jag att värkarna liksom följde på varandra utan pauser. Någon gång under krystningsfasen gick även mitt vatten. Förlossningen var enormt mycket mer jobbig och smärtsam än med Clara. Klockan 12:06 tittade en lillebror ut, som inte var så liten. Hela 4066 gram vägde han och var 51 cm lång jämfört med Clara som vägde 3255 gram och var 48 cm lång. 

Efteråt fick jag veta att lillebror hade haft navelsträngen två varv runt halsen och att det blev bråttom med att få ut honom eftersom den blev sträckt när inte hela han kom ut i samma krystning. Förutom detta hade jag fått en komplicerad muskelbristning som behövde sys. Det tog sin tid och var så pass komplicerad att en mer erfaren barnmorska fick komma in och laga. De förklarade att de även ville få till det bra, både anatomiskt och estetiskt. Fostersäcken var inte heller hel när moderkakan och allt kom ut, så de fick hålla koll så att inga rester blev kvar.

I sin helhet tycker jag nog ändå att förlossningen gick bra. Vi överlevde båda två och jag slapp, ännu en gång, en utdragen öppningsfas. Sammanlagt tog ju det hela trots allt bara ca 4,5 timme från första värken. 

Hur har era förlossnungsupplevelser varit? Vad hade ni förväntat er och blev det som ni trodde?

Känslorna under graviditeten med lillebror har varit väldigt jobbiga. Det är sådana där känslor som ibland finns, men som man inte får ha. När jag insåg att mensen var sen och tog ett graviditetstest blev jag alldeles skakig när det dök upp ett andra streck. Tyckte att det var sjukt jobbigt och var verkligen inte redo för ett till barn. Clara hade precis blivit 10 månader och var fortfarande väldigt krävande. Hur skulle vi fixa ett till barn? Visste inte hur jag ville gå vidare, men kände starkt att abort nog var den enda utvägen för mig. Håkan hade svårt att tro på testet i och med att vi aktivt försökte bli gravida i 2,5 år innan Clara blev till. Han blev dock glad och var jättepositiv till det hela. Lugnade och hade lösningar på allt som jag oroade mig för. Vi ville ju ha två barn så varför göra abort när det typ uppenbarligen var menat? 

Jag hade accepterat graviditeten i vecka 7, men kände nästan en lättnad när jag fick en mindre blödning i samma vecka. Brydde mig inte om ifall det skulle bli missfall av det hela. Först på rutinultraljudet kände jag riktig glädje och längtan efter bebisen och då hade jag gått halva graviditeten och varit mer eller mindre likgiltig. Jag tog magbilder på rutin fram till vecka 20, för att det skulle vara rättvist. 

Dessa känslor har jag fortfarande svårt att fatta att jag faktiskt kände. Man tänker sig ju en graviditet som något fint, underbart och fantastiskt. Det känns nästan skamligt att jag hatade att vara gravid och att jag ville göra abort där ett tag. Idag är jag dock mer än glad över att jag inte gjorde det, men en liten sorg känner jag, att lillebror inte fick vara efterlängtad från början. Då hade jag nog inte upplevt graviditeten som så tung.

Hur har era graviditeter varit? Har ni haft olika eller hyfsat lika graviditeter, ni som Har fler än ett barn? 

Det har gått så lång tid sedan jag senast bloggade att jag har hunnit bli tvåbarnsmorsa! Kan ni tänka er, att jag numera har två barn? Nej, inte jag heller haha! I alla fall är Clara numera storasyster till en lillebror. Så hur är livet som tvåbarnsförälder? Ja ni får väl hänga här och läsa om hur det är för mig. Hade tänkt att lägga en hel del fokus på just småbarnslivet och hur jag upplever att det är, vad vi gör och hur våra dagar ser ut. En mitt-i-livet-blogg kan man kanske säga. Önskar ni att jag bloggar om något särskilt vad gäller just livet som småbarnsförälder?

...och händer. Våren swishade förbi och sommaren också. Vi har haft massor att göra i sommar, men tyvärr har inte så mycket blivit gjort som vi hade velat. Värmen och torkan satte käppar i hjulet och vi fick försöka överleva istället. Nej, men skämt och sido. Det har verkligen varit för varmt för att arbeta något vidare och den mesta tiden har lagts på att få kattvindarna isolerade. Vi hade en snickare här som kikade på vindarna och ansåg att isoleringen var under all kritik. Egentligen fanns det ingen isolering alls så att säga. Snickaren visade hur vi skulle göra och tyckte att vi kunde fixa med det själv. Det är inget som liksom kan gå snett och bita oss i röven senare. Det har tagit oss hela sommaren att ordna med vindarna och det är fortfarande inte klart ännu. D har varit här jättemycket och hjälpt oss eftersom man behövde vara två för att få till allt. Någon fick ju hela tiden ta Clara i och med att vi inte kunde hålla på och banka och greja när hon sover i rummet intill. Just nu är det ett av 13 fack kvar och det har Håkan lämnat åt mig. Både han och jag tycker att det är bra att även jag får snickra lite så att jag vågar och kan ta egna initiativ i husrenoveringen. Vi ska också borra upp hål för ventilation till varje fack vilket inte heller är bara att göra sådär. Bilder kommer på vindarna, hur de såg ut innan och hur de ser ut efter isoleringen har kommit upp. Vi har ytterligare ett vindsutrymme som kommer bli krångligt att isolera. Det finns nämligen ett utrymme som man inte kan komma åt då det inte sattes in någon lucka till det utrymmet när huset byggdes. Vi vet alltså inte alls hur denna vindsdelen ser ut. Där är vi lite kluvna i hur vi ska göra. Antingen sätter vi in en lucka som kan nås inne i Claras sovrum och har det sedan som förråd eller lekutrymme, eller så öppnar vi upp det en bit och har det som en öppen garderob. Nu skackar vi 120 cm i höjd i och med att det är snedtak. Vi är som sagt kluvna kring detta utrymme och tips mottages tacksamt!

 

I våras föryngringsbeskärde vi häcken mot grannen och ett tag under sommaren trodde vi att allt skulle torka ihop och dö. Nu blommar häcken för fullt och nästa år är det dags att underhållsbeskära den. Det bästa av allt är att jag lyckats bli av med en massa skräpväxter som höll till mitt i häcken. Ser inte så fint ut med lönn, krussbär, kvitten, plommon, päron, syren och måbär i en häck som egentligen bara ska bestå av ölandstok. Såhär såg häcken ut när den började växa till sig igen. Jag rensade som en tok i hettan och får ta en ny bild på hur den ser ut nu, för nu ser den jättefin ut!

 

Häcken på framsidan fick sig ett rejält lyft och kapades ner ungefär en halv meter. Jag vill ha den ännu lägre, men Håkan gillar att det är så liten insyn. Tidigare ägare har nog inte brytt sig så mycket om denna häck då den fått växa till sig lite onödigt mycket och andra växter har också fått växa fritt inuti den. Här hittade vi nyponros, alm, lönn, plommon och jordgubbsplantor. Häcken består egentligen av måbär. Såhär såg häcken ut före och efter beskärning:

Livet här på Vegagatan rullar på, minst sagt. Jag har ingen lust att vara inomhus och blogga nu när vädret tillåter fix i trädgården och häng på altanen. Jag får bli bättre på att dokumentera det vi gör här hemma för det är något nytt fix varje dag. Denna veckan har jag gjort mig av med tvättmaskinen som stod i källaren när vi flyttade in förra året och jag har grävt upp en himla massa kärleksört längs med garageuppfarten. Totalt elva plantor som grävdes upp och en hel del av dem har fått nya hem. Annars har vi förberett baksiddan för nytt gräs. När vi flyttade in var hela baksidan täckt av buskar och en ohanterbart stor kompost. Den hade nog vuxit ett par meter åt båda håll utöver den ursprungliga storleken. Nu är allt det där borta sedan länge och vi har planat ut den jordplätt som blev kvar. Jag har också passat på att gräva upp några Måbär som växte lite här och var och har nu planterat dem som en häck i änden av trädgården. Rabatten på framsidan är färdiggrävd och jag har planterat och flyttat växter från trädgårdens alla hörn. Tulpaner som liksom hamnat mitt ute i gräsmattan har jag försökt gräva upp och sätta i rabatten. Invändigt har vi inte gjort så mycket det senaste och garderoben lär väl aldrig bli klar. Jag har tröttnat på att det aldrig blir bra nog och att färgen inte fäster ordentligt pga den färg som använts innan. En liten nagel rispar sönder färgen direkt så jag kan tänka mig att det inte lär se så vackert ut efter ett år av galgar som ska hängas upp och tas ner. Tips mottages gärna!

 

Oh! just det, vi har också kapat ner det mesta som var i det andra hörnet av trädgården samt två risiga buskar som stod på tomtgränsen mot grannarna. Även häcken mot den andra grannen har föryngringsbeskurits så nu är det bara för de nya skotten att växa till sig så vi får en ny, fin och fräsch häck. 

 

PS: vi vill ha en robotgräsklippare så vi slipper böka med det också!

Jag inser att det är en avlägsen dröm att hålla bloggen vid liv oftare än en dag i veckan. Oftare än så får vara en bonus. De senare veckorna har varit fyllda med cellospel, trädgårdsarbete och Clara. Därför har jag inte hunnit skriva på ett tag. En massa foton har tagits, men samtliga ligger på kameran och mobilen och eftersom appen är sämst så kan jag inte ladda upp några foton via mobilen. Någon mer som har problem med det?

 

Aja, i trädgården har jag anlagt en ny rabatt där jag satt lite olika lökar, som förmodligen inte kommer hinna upp i år. Jag har dessutom flyttat en massa tulpaner till rabatten. Denna trädgården har tulpaner växande lite överallt så jag har flyttat dem så de slipper bli nerklippta innan de fått blomma. En hel del av lökarna har jag ingen aning om vad det är då de följt med andra växter från andra trädgårdar och några lökar grävdes upp när rabatten anlades. Närmare senvåren och försommaren ska jag se vad som fattas i den för just nu är det i princip bara vårblommor som jag har satt. Vill ju att rabatten ska vara vacker hela året. Några tips kanske?

 

Förutom att vi grävt rabatt har vi också klippt ner häcken mot grannen, för att den ska få en ny start. Självklart i samråd med grannen! Vi har även tagit ner två buskar mot den andra grannen plus ett helt virrvarr av sly runt våra vinbärsbuskkar. Grannen kallade virrvarret för dunge och det var det ju typ. Den tog vi också ner först efter vi pratat med berörande grannar. Så skönt att de känner likadant som oss när det kommer till övervuxna buskar. Vi behöll bara plommonträdet och tre vinbärsbuskar vilket gör att grannarnas trädgårdsland och framförallt rabarberna kommer fram mer och får mycket mer ljus. Förhoppningsvis gjorde den rejäla rensningen susen för våra vinbärsbuskar också för de var i princip halvdöda och begravda bland ett vildvuxet hallonsnår. 

 

Våren är förresten här och jag bara älskar det! Vad tycker ni bäst om med våren?

 

I söndags passade jag på att besöka TB eftersom Håkan var fullt upptagen med att plugga inför utbildningens sista tenta. Clara verkligen HATAR att åka bil när hon inte är trött och just nu är jag lite trött på vår bil också. Vi behöver åtgärda solinsläppet i baksätet för den ligger oftast på rätt in i babyskyddet. Solskydd som man sätter i fönstrena är uteslutet då de i princip inte hjälper alls. Vi har två sittandes på rutorna där bak nämligen och gör knappt någon skillnad alls. Tror det lutar åt ny bil eller toning av rutorna. Jag kan ju inte hänga upp en filt över babyskyddet liksom. Inte när jag är själv i alla fall. 

 

På vägen hem märkte jag att Clara lät lite tjock i halsen och väl hemma var hon ganska rejält slemmig och hostig. Så pass mycket att hon kräktes av det. Trodde hon fått magsjuka, men hon är bara rejält förkyld. Vi fick åka in till Bäckefors natten till tisdagen för att hon vaknade upp strax innan 00 och lät ssom att hon inte kunde få luft. Lungorna lät dock fint och läkaren trodde att det var slem längre upp i halsen. Clara fick andas in både koksalt och adrenalin, men bara adrenalinet hjälpte. Sedan fick hon nässpray och vi kunde åka hem. Hon sov gott hela vägen hem och sedan fram till 05 ungefär. Ddå lät hon värre och vi packade ihop oss för att åka till NÄL. Vi slapp dock för så fort hon kom upp och fick sitta på golvet var hon superpigg och lät inte lika ansträngd. Det var bara det att hon troligen försökte göra ljud, men att det bara kom rossel. Idag är hon mycket bättre och kunde sova i sängen utan problem i natt. Natten till tisdagen fick jag sova fyra timmar så jag la mig tidigt igår för att få sova lite extra ifall hon skulle ha en jobbig natt även i natt, men hon vaknade bara en gång, åt och somnade inom en halvtimme så det slutade med att jag fick sova nästan tio timmar haha! Så idag känner jag mig utvilad, men stackars Håkan har nog blivit smittad för han lät ordentligt snörvlig när han skulle gå till tåget. 

 

Nu hoppas jag att TB och hennes familj slipper denna jobbiga förkylning!

Bara ett kort inlägg om en artikel jag läste angående rådjur som betar sönder ungskogar. Artikeln nämner att det är för mycket rådjur ute nu och att det ökar skador på ungskogarna, vilket inte skogshållare är speciellt glada över. Kan förstår det då det är en av deras inkomster, men då kommer jag med en liten tanke bara. Undrar just varför det är för mycket rådjur? Det kan väl inte vara för att vi inte längre har tillräkligt många rovdjur kvar? Nej absolut inte, enligt jägarna. Om något har vi för mycket varg. Det är bara så att jägarna behöver skjuta av mer rådjur. Naturens gång liksom. Någon måste ju sköta det där, för det är ju inte för nöjes skull, nej nej. 

 

OBS! för er som inte kan läsa ironi så vill jag bara meddela att det finns ganska mycket av detta i denna text.

 

Vad tycker ni om hela den här vargdebatten som pågått ett tag nu?

Har länge funderat på om jag också ska våga exponera det jag upplevt och har liksom svårt att uttrycka mig när det handlar om sexuella trakasserier. Gamla minnen dök upp ganska så plötsligt när jag var gravid och fick en fråga på MVC. När man är gravid och går hos en barnmorska får man frågor angående tidigare händelser i sitt liv. Anledningen till det är att det upptäckts att minnen från jobbiga situationer kan dyka upp under förlossningen och då skapa en slags panikångest. Jag viftade undan frågan och menade på att jag inte varit med om något hemskt nog. Det har jag inte och förlossningen gick super, men ett minne gnager ändå där bak i hjärnan. Inte så att jag känner att det var en hemsk upplevelse utan mer en tänk om-känsla. För några veckor sedan läste jag en av mina gamla dagböcker och ännu en gång dök gamla minnen upp. I dagboken uttrycker jag mig dessutom som att det har varit riktigt jobbiga situationer. Till och med så pass att jag hatade personerna som höll på med trakasserierna. Fyra situationer vet jag att jag varit med om, men jag minns bara två av dem och idag tänkte jag att jag faktiskt skulle skriva om dem. 

 

Åh det händer så mycket här hemma just nu! Hinner inte med själv ens! Nu är kökets alla luckor färdigmålade, men jag har inte hunnit ta en helhetsbild ännu. Jag har lite bilder på hur det ser ut när det nästan är klart så nu får jag ta och städa upp i köket efter helgen så jag kan ta ett respektabelt foto. Dessutom håller vi på att måla om i klädkammaren som tidgare hade en extremt sorglig, gul nyans. Gult som vanligtvis är ganska vackert, men denna gula färg är allt annat än vacker. Än så länge har klädkammaren kostat oss noll kronor i renoveringsutgifter till skillnad från köket. Förra ägaren lämnade kvar färghinkar i mängder. Några kommer få resa till tippen, men framförallt en av hinkarna var oöppnad och hade en varm beige nyans som vi tyckte skulle passa superfint i klädkammaren. Taket därinne ska också målas om och det har vi ju köpt färg till, men det blir svårt att beräkna hur mycket färgåtgången kommer att kosta. Matta till golvet lämnade ägaren också kvar så klädkammaren kommer bli riktigt fräsh faktiskt. Det kommer bli skönt att slippa ha lite kläder varstans i huset också på grund av att förvaringen i klädkammaren inte var optimal. Slänger in lite foton på det jag har lagt in i datorn. Förutom klädkammaren och köket har vi också passat på att riva tapet i källaren. Jag sparade en bit av tapeten för att sätta i ram så vi kan minnas hur gillestugan har sett ut :P haha.

 

Igår hade vi namngivning för Clara. Typ bättre sent än aldrig. Vi har haft så mycket att göra och tänka på att namngivningen liksom bara inte hunnit planeras. Nu är dock julen och stressiga januari förbi så då tänkte vi att det skulle passa bra. Vi knödde in 15 gäster i vårt hus och det blev helt okej tycker jag. Så svårt när man liksom inte har ett dop eller en ceremoni av något slag, men för oss kändes det bättre att skita i kyrkan och göra något enkelt och okyrkligt. Varken jag eller Håkan är troende och det har känts så fel när vi suttit med på dop så efter alla dop vi varit på bestämde vi oss för att helt enkelt skippa Gud. Clara får välja själv, om hon vill tillhöra någon religion och då får hon också välja själv vilken religion hon då skulle vilja tillhöra. 

 

När folk började droppa in fick de gå en tipspromenad igenom huset, som handlade om Clara. Sammanlagt nio frågor och en bonusfråga. AE vann med sex rätt svar och rätt på bonusfrågan. Det blev en massa taco och sötsaker och Clara fick en massa fina presenter. Lagom stort och avslappnat helt enkelt. Egentligen behövde ju inte Clara något, men på något vis är det svårt för människor att dyka upp på bjudningar utan att ha med sig något. Som tur är fick inte Clara några leksaker. Det har hon i mängder, men hon fick riktigt bra och fina saker. En lära-gå-vagn, matservice i bambufiber, böcker och en sparbörsa. 

 

Ni som har barn, hur har ni gjort kring namngivning? Har ni haft ett dop eller har ni haft en namngivning?

Ni som väntar eller planerar barn, hur tänker ni kring detta?

Nu är det dags att börja tänka på att barnsäkra hemmet snart. Clara kan ännu inte krypa eller gå, men i den farten hon lär sig grejer så skulle det inte förvåna mig om hon snart kravlar fram på våra golv. Just nu är väl största faran trappen ner till källaren. Det finns en dörr till den, men vi har den öppen eftersom katternas lådor står där nere. En grind har vi funderat på, men då är frågan om de orkar göra sig besväret att ta sig ner till lådorna om de måste hoppa över den. Vi ska i framtiden inte behålla dörren och väggen ska så småningom bort i hallen också så våra tankar går mer åt att antingen göra en kattlucka i dörren, eller i väggen intill dörren. Då kan vi ha dörren stängd och bara behöva ha grind i trappen till övervåningen. Hur hade era tankar gått ? Hur hade ni löst kattlådeproblemet och barngrindar?

 

Hade hoppats på att jag skulle kunna lägga in ett foto på vår hall, men det verkar som att jag inte lagt in bilderna på datorn ännu. Verkar krångla med att lägga upp bilder via bobilen också så det får vänta. Kanske får göra ett separat inlägg medd bilder på vårt hus som det såg ut när vi köpte det. Ska försöka hinna det imorgon. Då kanske det är lättare att komma med förslag också. 

 

 

Igår skrev jag ett inlägg om feminism och idag måste jag nog fortsätta med ännu ett inlägg. Jag har uppmärksammat en grej som jag inte riktigt fattar, som jag hoppas att någon kan upplysa mig lite mer om. Jag har, säkert som många fler, sett hashtagen #bodypositive och blir inte riktigt klok. Många av de som använder denna hashtag kallar sig feminister och ofta uteslutande av kvinnor med kurvor. Inget konstigt än så länge och jag älskar idén om att visa att man faktiskt får se ut som man vill, MEN! och det är ett stor jäkla men! Nu kommer det helkonstiga som jag inte riktigt fattar. Ibland dyker det upp riktigt tränade kvinnor och även slanka kvinnor som inte är direkt tränade, som också använder denna hashtag. Vad mycket skit dessa kvinnor får ta när de uppger sig för att vara feminister och body positive. Har jag fattat det fel, i att body positive betyder att ALLA kroppar är okej? fast helt plötsligt är det inte okej? eller va?

 

Varför jag även anser detta vara relevant inom kategorin feminism är för att de människor som ger sig på de slanka och tränade kvinnorna utger sig för att vara feminister och samtidigt menar på att dessa kvinnor inte kan vara feminister. Vänta, hur tänker ni nu? Kan man inte vara smal eller tränad om man är body positive och feminist? Dessutom har jag uppmärksammat att vissa menar att de smala kvinnorna poserar på bilder på ett sexuellt vis, fast när jag jämför instagramkonton kan jag själv se att de kurviga poserar mycket mer sexigt än vad de smala gör. Samtidigt förstår jag inte vad det har med saken att göra heller. Var och en ska väl få känna sig sexig och självsäker i sin kropp oavsett storlek? Varför ansses vissa kvinnor vara starka när de poserar på ett sexuelltsätt och andra anses vara uppmärksamhetshoror?

 

Finns den någon där ute i cybervärlden som kan göra mig klokare på detta fenomen?

Jag har sedan länge kategoriserat mgi som feminist, om någon frågat mig och många gånger har jag då blivit ifrågasatt. Några ställer frågor om hur feminister kan tycka si och så och andra kommer in på just begreppet feminism. Det verkar finnas så sjukt många kvinnor och män som har feministiska åsikter, men vägrar kalla sig feminister. Detta fenomen tycker jag är så konstigt och oftast hänvisas det till "manshatare". Feminister är inte manshatare. Feminism står inte för manshat, har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det. Feminism handlar om ALLAS lika rättigheter och skyldigheter. Det handlar inte om att trycka ner en grupp människor för att lyfta en annan. Tycker du att kön, utseende och härkomst inte ska styra vilken lön, betyg och bemötande människor får? Ja, men grattis, du tycker som jag. Jag är feminist och du är troligen det också. Du måste inte kategorisera dig som det, men gå inte runt och säg att du inte kan kalla dig feminist för att du upplever att feminister är manshatare. Det är så vanligt att höra människor säga att de nog hellre kallar sig humanister för att feminism är så snett. Nej det är det inte. Visst finns det ruttna ägg även inom feminismen, men det är heltokigt att låta de extrema åsikterna forma om begreppet feminism. Det finns extremister överallt, men det är inte de som definierar befintliga begrepp som redan har en betydelse. Som sagt, ni behöver inte kalla er feminister, men kom inte med motargumentet att det beror på att ni inte är manshatare eller någon anna totalt korkad orsak. 

Jag har förstått att jag interiktigt använt ordet wishhaul korrekt. Därför kommer det nu bara att stå wish som rubrik när jag vill skriva om något jag köpt där. Från och med nu kommer det också endast gamla köp på wish i och med de nya betalningsvillkoren som postnord eventuellt ska införa. Med andra ord blir det troligen inga fler wishköp. 

 

Hur som helst kommer jag idag att skriva om en klänning jag köpte inför min lärarexamen. Det var egentligen en ren chansning att den skulle passa och se snygg ut för kläder i allmänhet som är billiga är också billiga i materialet. Såhär ser klänningen ut i annonsen:

 

Och såhär ser den ut i verkligheten:

Som ni märker sker det inte uppddateringar sådär jätteofta just nu. Jag hoppades att jag skulle lägga lite mer tid på bloggen i år, men sanningen är att jag sedan årets första dag suttit mindre vid datorn än tidigare. Jag har nämligen också gett ett nyårslöfte om att jag ska surfa mycket mindre. Främst mobilsurf, men det har blivit en hel del mindre datasurf också. Det är väl det som gör att jag inte uppdaterar här så ofta just nu. Tanken är att jag ska lägga in lite kortare inlägg kanske så att det inte går åt så himlans massa tid flera dagar i veckan, utan att jag kanske lägger max 30 minuter på bloggen per dag. Det tar tid att skriva inlägg, speciellt med min dator som har glapp i tangentbordet. Då måste jag korrekturläsa. Missar en massa fel ändå haha! 

 

Vill bara berätta att det snart kommer upp nya bilder på vårt kök. Det är inte i närheten av färdigt, men en hel del luckor håller på att målas just nu och någon dag i veckan här kommer rörmockaren för att byta vår blandare. Den vi har nu är superdålig på alla sätt och vis. Den läcker vatten på grund av att den är så trög att stänga av och när man väl öppnar kranen så verkligen sprutar det ut vatten. En riktig miljöbov med andra ord. Alldeles för mycket vatten slösas bort med den kran vi har nu.

 

Jag måste också dela med mig av något riktigt skoj. Jag skickade iväg några brev för ett par veckor sedan och jag har vänta spänt på svar, eller inte svar kanske? I alla fall fick jag svar från en av de jag skickade brev till och jag blev så himla glad över att jag fick just det brevet. Just nu sitter jag och är jätteglad för att jag vågade skicka alla brev. Inväntar svar från resten, men det tar ju lite tid att skriva och skicka brev. Väntan är ju lite av charmen att brevväxla. 

 

Brukar du brevväxla eller skicka vykort till någon?

Okej, nu var det några dagar sedan jag skrev och det händer ju saker här just nu. Januari månad är kantad med en massa utveckling hos lilla fröken Clara och vi håller på att färdigställa vårt kök i budgetform. Just nu är det målning av köksluckor som står på schemat och huj vilken tid det tar! Vi kan ju inte slipa på kvällarna när Clara sover så det får göras undder dagen när vi lyckas vara båda två hemma. Imorgon är Håkan helt ledig från skolan så då ska vi plocka ner resten av luckorna för att slipa dem. Hela dagen kommer att kantas av slipdamm och målarfärg. Nu äntligen ska det bli klart! Eller ja, mer färdigt än innan i alla fall. Efter luckorna ska vi köpa ny kyl och frys för vår är nog från tiden då första ägaren bodde här. Vi ska också ordna plats för vår bänkdiskmaskin. Än blir det ingen uppdatering på det då den vi har duger gott och väl för oss. Eller rättare sagt: vi har inte så mycket porslin att det skulle fylla upp en vanlig innan vi står utan tallrikar och glas, haha!

 

Igår stötte jag på en spännande grej som gjorde mig väldigt inspirerad. Jag gjorde ett test för att ta reda på vilken inredningsstil som passar min smak och gisssa om jag blev förvånad! Inredningsstilen som passade min smak heter scandinavian concrete och herre min skapare vad snyggt det är! Nu sitter jag och kikar runt på tapeter och inspiration och det är definitivt en stil jag skulle vilja ha. Kanske med min egen lilla knorr. Det finns tre typiska grejer för scandinavian concrete och det är:

1. Väggar, golv och tak ska vara neutrala och helst i råmaterial så som betong, trä, sten och metall. 

2: Minimalt med prydnadssaker.

3: Minimalt med tyg. 

 

Jag älskar dock tyg så gardiner kommer sitta uppe och mattor ska finnas på golven. I köket kan jag tänka mig att skita i gardiner för där har vi ändå så trångt så gardinfattigt gör att köket ser lite större ut. Dessutom kan vi ändå inte ha något annat än hissgardiner där och jag föredrar långa, maffiga tyger. Speciellt nu när vi har fönster som är megastora. Eller ja, alla är 140cm förutom ett i vardagsrummet som är 180cm. 

 

Anledningen till att jag föll för stilen är just för de murriga färgerna och jag gillar idén med råmaterial som man lätt kan matcha snygga färger med, på kuddar och gardiner. Dessutom är jag ingen prydnadsperson. Vet helt enkelt inte vad jag ska ha för prydnader och hur de ska stå så de enda "prydnader" vi har här hemma är foton och ljuslyktor. Vilken inredningsstil gillar ni?

 

Jag avslutar inlägget med ett par bilder som visar hur jag skulle vilja ha det här hemma om jag kunde få ihop det, haha. 

 

Just nu håller jag på med ett projekt som AE länge velat ha färdigt. Nämligen att scanna en hel drös med diabilder från I-ME. Det är hur mycket vackra och mysiga foton som helst! Skulle gissa på att fotona är från 60-talet fram till åtminstone 80-talet. I skrivande stund har jag ca 400 foton helt färdiga och runt 150 till väntar på att blir färdigställda. Utöver detta är det nog kanske 100-150 kvar att "scanna". Jag tänkte från början att detta nog skulle bli lätt, för jag har en diabildsscanner, men den är verkligen urusel och gör fotona långt sämre än vad de är. Därför får jag fota dem helt för hand, med kamera. Jag önskar att jag var mer skicklig i bildbehandlingsprogram också för några av fotona är liksom röda. Antagligen något fel som blivit i framkallningsprocessen och jag kan nätt och jämt få fram vettiga färger på dessa. Det tar tid och ofta flera omgångar i olika program för att få fram någorlunda färger. 

 

Idag var Clara på sitt allra första sjukhusbesök. Hon har hostat ganska länge, så läneg jag kan minnas egentligen och det var ju inte så normalt för ett så litet barn. Även om det bara är en hostning per dag. I alla fall tyckte de att hon såg mycket pigg ut och hennes lungor lät bra. De ville dock hålla koll på det så det inte fortsätter eller eskalerar. Just nu var hon i alla fall för liten för att testas för eventuella saker och både bronkit och krupp kunde räknas bort. Hon har ju inga symptom förutom att hon hostar ibland. Eller ja, varje dag egentligen. De är lite med på att det kan röra sig om barnastma, eftersom Håkan hade det när han var liten, men eftersom hon inte är påverkad av hostan så skulle vi avvakta. Vi fick en ny kallelse om två månader ifall det är fortsätter. Vi behövde verkligen inte oroa oss, även om det ändå var bra att vi kollade upp det. Tydligen är det många som kommer in med sina barn i mycket värre skick så Clara var nästan i för bra skick haha!

 

Måste verkligen säga att det är så himla skönt att ha Dalslands sjukhus så nära. Superduktiga och trevliga läkare och man slipper megalånga köer. Det värsta är att många människor inte känner till vilka avdelningar de har så de ringer NÄL eller Uddevallas sjukhus i stället. Tänk om fler skulle besöka Dalslands sjukhus. Då skulle det uppmärksammas att det behövs och att det mycket troligt också kan utöka. Vet att många klagar över att personalen ofta bryter på något annat språk och att det då är svårt att höra vad de säger, men idag hade vi en dansk läkare som tog emot oss och hon anpassade språket rätt bra så det var inte mycket som vi inte förstod, trots att det lät mer danskt än svenskt. Jättebra med barn märkte jag också för Clara, som just nu tycker att andra människor är läskiga, kunde inte sluta le och babbla med läkaren. Så kolla upp vilka mottagningar Dalslands sjukhus har! Ni kanske slipper både att åka långt och att vänta länge för ett besök. 

 

Tänkte också skryta lite haha. Förälder som jag är. Nej då, men vi fick höra en jätterolig grej om Claras utveckling. Läkaren tyckte att hon var tidig i sin motoriska utveckling. Jag vet inte vad hon baserar det på, men visst har det hänt grejer. Hon kan till exempel sitta nästan helt själv. Hon tippar när hon ska sträcka sig efter någon leksak som ligger för långt bort. Annars sitter hon jättefint och balanserar helt okej. Hennes finmotorik är också utvecklad och hon kan anpassa greppet efter föremålets storlek och form. Så häftigt! Förresten blir hon fem månader på lördag. Kollar man allmänt på utvecklingsstegen så är hon ofta inom den tidigaste åldern i varje steg, men i en bok jag har om barns utveckling så ligger hon ungefär där de flesta barn normalt ligger. Så jag vet inte. Huvudsaken är väl att hon utvecklas och att det liksom bara får ske när hon är redo.

Jag har glatt fått vara lite inaktiv här nu, såhär i början på året. I tisdags bröt förylningen äntligen ut. Har gått och varit halvsjuk jättelänge känns det som. Hostat och haft småont i halsen. Fick feber i tisdags och har sedan dess vandrat i någon jäkla dimma typ. Allt det lilla fokus jag orkat ha har jag haft på Clara som just nu är mitt inne i sin utvecklingsperiod. Värre än någonsin. Idag vägrade hon till exempel att både sova och äta. Hon åt ju lite såklart, men tydligen är allt annat mycket roligare än att äta och sova. Plus att det ska bäras JÄMT! Hela tiden ska det bäras. Lägger man ner henne för att få i sig något litet att äta så är det skrik och gråtfest tills någon plockar upp henne. Så nu är jag både dålig och trött i ryggen. Räddningen har varit två vilopauser på 30 minuter vardera och att Håkan kom hem lite tidigare. Clara har alltså bara sovit en timme under hela dagen. Hon totaldäckade vid matningen innan läggdags så imorgon blir det väl upp med tuppen för att hon somnade lite för tidigt. Längtar tills denna period är över. Visst är det jätteroligt att se allt hon lär sig, men hon är så mycket mer krävande också. Inget är skoj liksom. Förutom Håkan då och att titta på när man duschar. För det får jag tack och lov göra! Annars är det bara bära som gäller. Inte hur som helst heller. Man ska bära framåt. Annars ser hon ju inget! Har vi någon sele som kan bära framåt? NEJ! det har vi självklart inte. Det ska införskaffas snarast. Sedan när hon blir en aning större får hon sitta på ryggen om hon fortsätter att vilja bli buren. Att bli buren är alltså något hon gärna vill oavsett vilken fas hon är i livet, men under utvecklingsfaserna är hon extrem!

 

Men! det finns en sak som är värre. Andra människor som "vet bättre". Vi skämmer bort Clara nämligen, om vi bär henne. Vi behöver inte plocka upp henne när hon är ledsen, det gör inget om hon är det. Ja men som man  bäddar får man ligga typ. Idioter säger jag! Jag tänker inte låta mitt barn ligga och gråta sig tyst bara för att ni vet att om fem eller tio minuter så kommer hon att tystna. Ja, det kommer hon troligen göra, men jag vill inte lära henne att jag inte finns där när hon behöver mig. Det är skillnad på att aldrig säga nej till godis, leksaker eller skärmtid och att se till att barnet är tryggt. Det är skillnad på att bära henne som bebis och att alltid skydda henne från gråt. Så sluta säg att jag curlar henne. Hur världen fungerar och begränsningar kommer hon att lära sig tids nog.

Jag gick och blev sjuk... vad mer kan man säga? 

 

Nej, jag vägrar starta året med negativitet. 2017 har visat klart och tydligt att en positiv inställning gör saker och ting så mycket lättare att hantera. Därför har jag startat året med att ransaka mig själv. Jag vill sortera ut det som gör att jag inte mår bra och bada i det som får mig på fötter. Vänner vill jag lägga mer tid på i år än vad jag gjort tidigare år. En av mina mest fantastiska vänner bor trots allt bara ett stenkast bort och ändå ses vi så sällan att det är skamligt. Jag har också fått en ny och ganska oväntad vän under 2017 som jag gärna vill fortsätta ses med. 

 

Samtidigt har jag vänner som på något vis bara runnit bort. Vänner som aldrig längre håller kontakten eller svarar på mina kontaktförsök. Vänner som jag gärna hade velat ha kvar, men som jag undrar om de verkligen känner samma tillbaka. Det kanske är lika bra att låta den vänskapen rinna ut i sanden. Det känns trots allt inte bra i mig att inte få någon som helst respons av dessa människor eller att responsen oftast består av "nä, jag kan inte" eller att det slutta med att personen själv säger att den hör av sig närmare, och så händer absolut ingenting. Jag vill inte vara tjatig och mana på något som kanske bara jag vill. 

 

Ett år med vänner kommer det bli i år! Välmående relationer värda att behålla <3

 

Vad känner ni att ni skulle vilja ta tag i i år?

Nu är det dags att säga farväl av 2017 och välkomna 2018. När jag ser tillbaka på året blir jag bara så glad. Det har skett så mycket detta året och jag och Håkan har tagit två riktigt stora steg som ett par. Vi har köpt hus och bildat familj och faktiskt så har detta året nog varit det bässta någonsin. Så fyllt av kärlek och lycka. Självklart har det allt varit kämpigt och ursämst någon gång ocksså, men jag måste säga att detta året varit mer fyllt av lycka än någonsin. Jag ser inte tillbaka och tänker "hjälp! vart tog tiden vägen? jag har ju inte hunnit...". Jag ser tillbaka och känner helt tvärt om. Vad mycket jag har åstadkommit och vad mycket mer av detta jag vill ha. 

 

I år har jag också ett nyårslöfte till mig själv. Jag har alltid tyckt att det är dumt för det hålls inte ändå. Men 2018 ska jag satsa på mitt välmående. Både fysiskt och psykiskt. Träning och kost står högst på löftelistan. Jag har nämligen inte haft en enda godisfri dag sedan jag var i vecka 30 ungefär (typ slutet av maj/början på juni). Inte okej säger min kropp just nu och jag vill komma tillbaka till min träning. Lugnt till en början då jag fortfarande inte är återställd efter förlossningen. Inga tunga lyft med andra ord. Strikt godisförbud måndag till och med fredag och promenader varje dag. Jag ska också ta tag i några saker jag påbörjat, men inte haft orken att avsluta. Både pyssel och allmänna intressen.

 

Mycket av 2018 kommer nog fyllas av busiga bebisgrejer, men jag hoppas på att jag även kommer kunna dela med mig av de renoveringar vi ska ta tag i på huset under kommande år. Köket ska rustas först och just nu slipas det köksluckor i källaren. Jag hoppas verkligen att bloggen kommer att uppdateras minst lika ofta under 2018 som det gjorts nu sedan jag tog upp bloggandet igen efter ett års uppehåll. Förhoppningen är dock minst ett inlägg per dag. Jag hoppas också att ni där ute, som läser min blogg vill dela med er av det ni gärna vill läsa om. Nu säger jag hej då 2017, med detta sista inlägg för i år och säger hej till allt att se fram emot år 2018. 

 

Vad ser ni fram emot under nästa år?

I vår familj skulle vi ha firat i dagarna fyra. Detta året blev det dock bara tre, som tidigare år. Skillnaden var att vi firade ihop, jag och Håkan. Vanligtvis brukar jag och Håkan fira medd vår respektive familj, men i år har vi ju en egen familj och det kändes inte rätt längre, att dela på oss. Julfirandet började redan dagen före dagen före dopparedagen. Alltså den 22:a december, i Bäckefors. Vi käkade julmiddag med AE, DG, JG, FW och NW. Tyvärr tog jag inga foton denna dagen. Jag hade som vanligt med mig kameran, men inga bilder blev knäppta. Clara var lite förkyld och hostig med så det kändes viktigare att tta hand om henne än att få några bilder. 

 

Den 23:e var vi i Bengtsfors och hade lite uppesittarkväll med CD, UL, BL, JN, ML, ST, RL och JB. Senare på kvällen kom även NH, JG och WG. Det blev inte så mycket uppesittarkväll eftersom Clara var ännu mer förkyld och hostig än dagen innan så vi åkte hem relativt tidigt. Lite tråkigt, men så får det bli. Här fick jag ändå ett par foton (halvdana sådana). 

 

Wohooo! nu kommer mamman här och skryter om din unge igen! Nä, men stolt är jag ju när Clara klarar av nya utmaningar. Hon lär sig och utvecklas hela tiden, men ibland kommer de där stora stegen som man liksom bara inte kan ungå att notera. Hon har börjat rulla från rygg till mage. Faktiskt kan hon inte sluta för det verkar som att hon äntligen försått att det är lättare att se runt i rummen om hon ligger på mage. Dessutom började det genom att hon inte nådde sina leksaker i babygymet. Nu har vi plockat bort gymet för det är så litet har vi märkt. Hon får knappt plats om det också ska ligga leksaker där. Hon rullade ju från mage till rygg strax efter att hon blev två månader så vi har liksom bara gått och väntat på detta sedan dess. Det verkar svårare att rulla från rygg till mage än tvärt om så det är inte så konstigt att hon fixade det långt före rygg till mage. Hon har varit så tidigt med grejer fram tills nu. Nu ligger hon precis i fas med vad som är normalt. I alla fall får det bli inköp av lekmatta nu. Eller är det onödigt att ha? Just nu funkar filtar helt okej, men golven är så glidiga att allt ligger i en hög ganska snabbt. Speciellt när hon nu också försöker febrilt med att ta sig framåt. 

 

Just nu har Clara också fått för sig att hon är ett monster. Hon ändrar röstläget så att hon låter som ett monster. Antar att hon härmar mig efter att jag "käkat upp" hennes händer och fötter hundra gånger nu, haha. 

 

För att ni ska slippa se bebisbilder jämt och ständigt lägger jag in ett foto jag tog när vi var ute på en långpromenad i söndags. Kall dag! minus nio grader var det då vi var ute.

 

Skriver lite såhär i efterhand, om helgens händelser. Man är ju inte ledig på helgerna i december. Januari är likadan, men då är det mest en massa födelsedagskalas. I alla fall var vi iväg till både Dalskog och Ärtemark i lördags och det blev lite foton i åtminstone Dalskog. Jag glömmer på något vis bort att fotografera när jag träffar släkten. Konstigt det dära faktiskt, men det är inte många bilder jag har på alla de julaftonar jag har firat med min familj. 

 

Vi hade den årliga julbaksdagen i lördags, i Dalskog. Vi bakade lussebullar (utan saffran, så de är inte lussebullar egentligen!!) och pepparkakor. DG och AE var där tidigare och bakade några vörtlimpor och JG gjorde några bullbröd. Som vanligt får vi med oss orimligt mycket för oss hem. Vi äter ju sällan lussebullar framför allt. Speciellt om de inte innehåller saffran. Jag får baka några själv nästa år kanske, med saffran. Jag och lilla Bus. Det var supertrevligt, men det kändes lite tråkigt att vi behöver skynda oss för att komma i tid till Ärtemark. 

 

I Ärtemark blev vi bjudna på julfika och där fanns det saffransbullar, så saffran blev det allt. Förresten snöade det hela dagen och enligt Pokémon Go räknades vädret som "hazardus" haha! Låter riktigt farligt, men i de dalslänska skogarna är det inte så mycket som är farligt. I Stockholm och Göteborg hade väl allt varit i totalt kaos, men inte här. 

 

Vi fick träffa mina kusinbarn, men det blev ingen bild denna gången så jag lägger upp ett foto från september, då vi alla träffades sist. Julfikat hade vi för att julfirandet inte blir som det brukar i år. Några ska jobba och andra ska fira med sina respektives familjer. Tråkigt, men det är så det blir när nya familjer bildas och det skulle till ett himla stort hus om alla skulle fira tillsammans.

 

Idag är det hela fyra månader sedan Clara hade bråttom ut i världen och oj som hon har vuxit! Inte bara fysiskt utan även mentalt. Det är så sjukt kul att se och få vara med om alla nya saker hon lär sig. Hittills har hon hunnit med en massa stora utvecklingssteg och nu är hon påväg in i nästa som lägger grunden för krypandet. Hon har ju redan vänt på sig från mage till rygg, men först nu har hon blivit intresserad av att vända sig från rygg till mage. Hon har liksom förstått att hon ser mycket mer då än när hon ligger på rygg. Hon har fått ett ljud för när hon är hungrig (mämämämä) och hon tycker det är helt okej att ligga i vagnen även om hon är vaken. Hon somnar stenfort om man lägger ner henne inför en promenad. Vart är min galna, och krävande unge? Dessutom ligger hon numera i sin säng vid nattning. Håkan håller hennes hand och jag läser. Inget krångel alls och sedan sover hon oftast supergott fram till åtminstone 06, med ett uppvak för nattmål. Hon skrattar mer nu än tidigare och hon har börjat lyfta rumpan vid magläge för att försöka skjuta sig framåt. Just nu är hon mest som en larv som inte kommer någon stans, men det är liksom en början på krypandet. Helt ofattbart! Nu sitter jag och väntar lite på stormen som är på ingång. Hon har haft några krävande dagar, med dålig aptit och sämst dagsvila, men hon är ändå glad. Hon gillar att leka tittut och att titta på sig själv i spegeln. Mig och Håkan är också kul att titta på, speciellt nät vi äter, haha. För ett par dagar sedan började hon även sticka tummen i munnen så jag antar att nappen inte kommer behövas så mycket mer. Den har hon i och för sig bara när hon ska sova ändå, eller är ledsen. Hon är oftare utan napp än med. Hon är vaken längre stunder och vill sitta och stå mer och mer. 

 

En spännande grej jag läste om denna utvecklingsfas är att många bebisar blir ledsna när människor de inte träffar varje dag pratar med dem. För ett par veckor sedan grät Clara när både min och Håkans mamma interagerade med henne. Barn däremot är helfestliga verkar det som. Nu verkar det inte så farligt längre dock. Och i slutet av denna utvecklingsfas har bebisen lärt sig att förstå vissa ord och kan reagera på "var är...?" frågor. Så nu går vi runt i hela huset och frågar och pekar haha. '

 

Förresten är Claras förkylning påväg bort så idag var hon med på min cellolektion. Det gick hur bra som helst. Hon var superlugn hela tiden och vi kunde spela under hela lektionen denna gången. Imorgon ska vi iväg till BVC och väga och mäta. Ska bli spännande att se hur mycket hon vuxit. Storlek 56 säger vi adjö till varje dag nu och säger hej till 62. Allt är inte urvuxet, men mycket. 

 

Passar på att lägga in två bilder på Clara. En när hon var en månad gammal och en som vi tog idag.