Känslorna under graviditeten med lillebror har varit väldigt jobbiga. Det är sådana där känslor som ibland finns, men som man inte får ha. När jag insåg att mensen var sen och tog ett graviditetstest blev jag alldeles skakig när det dök upp ett andra streck. Tyckte att det var sjukt jobbigt och var verkligen inte redo för ett till barn. Clara hade precis blivit 10 månader och var fortfarande väldigt krävande. Hur skulle vi fixa ett till barn? Visste inte hur jag ville gå vidare, men kände starkt att abort nog var den enda utvägen för mig. Håkan hade svårt att tro på testet i och med att vi aktivt försökte bli gravida i 2,5 år innan Clara blev till. Han blev dock glad och var jättepositiv till det hela. Lugnade och hade lösningar på allt som jag oroade mig för. Vi ville ju ha två barn så varför göra abort när det typ uppenbarligen var menat? 

Jag hade accepterat graviditeten i vecka 7, men kände nästan en lättnad när jag fick en mindre blödning i samma vecka. Brydde mig inte om ifall det skulle bli missfall av det hela. Först på rutinultraljudet kände jag riktig glädje och längtan efter bebisen och då hade jag gått halva graviditeten och varit mer eller mindre likgiltig. Jag tog magbilder på rutin fram till vecka 20, för att det skulle vara rättvist. 

Dessa känslor har jag fortfarande svårt att fatta att jag faktiskt kände. Man tänker sig ju en graviditet som något fint, underbart och fantastiskt. Det känns nästan skamligt att jag hatade att vara gravid och att jag ville göra abort där ett tag. Idag är jag dock mer än glad över att jag inte gjorde det, men en liten sorg känner jag, att lillebror inte fick vara efterlängtad från början. Då hade jag nog inte upplevt graviditeten som så tung.

Hur har era graviditeter varit? Har ni haft olika eller hyfsat lika graviditeter, ni som Har fler än ett barn? 

Känslorna under graviditeten med lillebror har varit väldigt jobbiga. Det är sådana där känslor som ibland finns, men som man inte får ha. När jag insåg att mensen var sen och tog ett graviditetstest blev jag alldeles skakig när det dök upp ett andra streck. Tyckte att det var sjukt jobbigt och var verkligen inte redo för ett till barn. Clara hade precis blivit 10 månader och var fortfarande väldigt krävande. Hur skulle vi fixa ett till barn? Visste inte hur jag ville gå vidare, men kände starkt att abort nog var den enda utvägen för mig. Håkan hade svårt att tro på testet i och med att vi aktivt försökte bli gravida i 2,5 år innan Clara blev till. Han blev dock glad och var jättepositiv till det hela. Lugnade och hade lösningar på allt som jag oroade mig för. Vi ville ju ha två barn så varför göra abort när det typ uppenbarligen var menat? 

Jag hade accepterat graviditeten i vecka 7, men kände nästan en lättnad när jag fick en mindre blödning i samma vecka. Brydde mig inte om ifall det skulle bli missfall av det hela. Först på rutinultraljudet kände jag riktig glädje och längtan efter bebisen och då hade jag gått halva graviditeten och varit mer eller mindre likgiltig. Jag tog magbilder på rutin fram till vecka 20, för att det skulle vara rättvist. 

Dessa känslor har jag fortfarande svårt att fatta att jag faktiskt kände. Man tänker sig ju en graviditet som något fint, underbart och fantastiskt. Det känns nästan skamligt att jag hatade att vara gravid och att jag ville göra abort där ett tag. Idag är jag dock mer än glad över att jag inte gjorde det, men en liten sorg känner jag, att lillebror inte fick vara efterlängtad från början. Då hade jag nog inte upplevt graviditeten som så tung.

Hur har era graviditeter varit? Har ni haft olika eller hyfsat lika graviditeter, ni som Har fler än ett barn?