Jag hade väntat mig att föda före beräknat datum och kanske till och med tidigare än med Clara. Clara föddes i vecka 38+5 och när jag passerade det denna gången var jag ändå ganska lugn, även om jag var fruktansvärt trött på att vara gravid. När bf dök upp och ingen bebis tittat ut började jag bli rejält otålig. Dessutom kände jag mig rejält sliten. Var ständigt trött, kände mig tung och hade ont överallt. På mvc såg man protein i urinet och en stillastående vikt. Urin skickades in på analys när jag närmade mig vecka 42+, men jag har ännu inte fått svar så vet inte vad proteinet berodde på. På sista kontrollen innan vecka 42+ fick jag tid för överburenhetskontroll och eventuellt en igångsättning. Ville verkligen inte bli igångsatt, men ville heller inte vänta längre. 

Den 10:e april klockan 11 skulle vi vara på NÄL för överburenhetskontroll. Min bb-väska hade varit packad i flera veckor och jag hade till och med packat om den flera gånger. Lite skönt att veta att jag väldigt snart skulle slippa vara gravid mer och att Claras småsyskon äntligen skulle vara på utsidan. Klockan 07:50 står jag i köket och fixar frukostmacka till Clara och får en första ond värk och de följande 10 minuterna kommer det tre värkar till och jag upptäcker en teckenblödning när jag går på toaletten. Skickar ett meddelande till mamma, som skulle passa Clara, och berättade läget. Skyndar mig sedan ner och duschar, vilket är svårare än vad man kan tro när man har värkar. Jag ringer förlossningen och förklarar att jag ska ner på kontroll, men att vi nog får åka till förlossningen istället. Klockan 09 dyker mamma upp och strax därefter sitter vi i bilen. Väl framme konstaterar de att jag är 8 cm öppen och de frågar om jag har tänkt på bedövning. Jag känner på mig att detta kommer att gå fort så struntar i epidural. Det hade jag inte med Clara heller så min inställning var att klarade jag det då så gör jag nog det nu också. Testar lustgas, men tyckte mest att masken var ivägen. Värkarna upplevde jag som mest smärtsamma och mindre verksamma. Tyckte att det var otroligt svårt att känna när en värk var påväg och när den hade avtagit. Hade ont konstant och ibland upplevde jag att värkarna liksom följde på varandra utan pauser. Någon gång under krystningsfasen gick även mitt vatten. Förlossningen var enormt mycket mer jobbig och smärtsam än med Clara. Klockan 12:06 tittade en lillebror ut, som inte var så liten. Hela 4066 gram vägde han och var 51 cm lång jämfört med Clara som vägde 3255 gram och var 48 cm lång. 

Efteråt fick jag veta att lillebror hade haft navelsträngen två varv runt halsen och att det blev bråttom med att få ut honom eftersom den blev sträckt när inte hela han kom ut i samma krystning. Förutom detta hade jag fått en komplicerad muskelbristning som behövde sys. Det tog sin tid och var så pass komplicerad att en mer erfaren barnmorska fick komma in och laga. De förklarade att de även ville få till det bra, både anatomiskt och estetiskt. Fostersäcken var inte heller hel när moderkakan och allt kom ut, så de fick hålla koll så att inga rester blev kvar.

I sin helhet tycker jag nog ändå att förlossningen gick bra. Vi överlevde båda två och jag slapp, ännu en gång, en utdragen öppningsfas. Sammanlagt tog ju det hela trots allt bara ca 4,5 timme från första värken. 

Hur har era förlossnungsupplevelser varit? Vad hade ni förväntat er och blev det som ni trodde?

Jag hade väntat mig att föda före beräknat datum och kanske till och med tidigare än med Clara. Clara föddes i vecka 38+5 och när jag passerade det denna gången var jag ändå ganska lugn, även om jag var fruktansvärt trött på att vara gravid. När bf dök upp och ingen bebis tittat ut började jag bli rejält otålig. Dessutom kände jag mig rejält sliten. Var ständigt trött, kände mig tung och hade ont överallt. På mvc såg man protein i urinet och en stillastående vikt. Urin skickades in på analys när jag närmade mig vecka 42+, men jag har ännu inte fått svar så vet inte vad proteinet berodde på. På sista kontrollen innan vecka 42+ fick jag tid för överburenhetskontroll och eventuellt en igångsättning. Ville verkligen inte bli igångsatt, men ville heller inte vänta längre. 

Den 10:e april klockan 11 skulle vi vara på NÄL för överburenhetskontroll. Min bb-väska hade varit packad i flera veckor och jag hade till och med packat om den flera gånger. Lite skönt att veta att jag väldigt snart skulle slippa vara gravid mer och att Claras småsyskon äntligen skulle vara på utsidan. Klockan 07:50 står jag i köket och fixar frukostmacka till Clara och får en första ond värk och de följande 10 minuterna kommer det tre värkar till och jag upptäcker en teckenblödning när jag går på toaletten. Skickar ett meddelande till mamma, som skulle passa Clara, och berättade läget. Skyndar mig sedan ner och duschar, vilket är svårare än vad man kan tro när man har värkar. Jag ringer förlossningen och förklarar att jag ska ner på kontroll, men att vi nog får åka till förlossningen istället. Klockan 09 dyker mamma upp och strax därefter sitter vi i bilen. Väl framme konstaterar de att jag är 8 cm öppen och de frågar om jag har tänkt på bedövning. Jag känner på mig att detta kommer att gå fort så struntar i epidural. Det hade jag inte med Clara heller så min inställning var att klarade jag det då så gör jag nog det nu också. Testar lustgas, men tyckte mest att masken var ivägen. Värkarna upplevde jag som mest smärtsamma och mindre verksamma. Tyckte att det var otroligt svårt att känna när en värk var påväg och när den hade avtagit. Hade ont konstant och ibland upplevde jag att värkarna liksom följde på varandra utan pauser. Någon gång under krystningsfasen gick även mitt vatten. Förlossningen var enormt mycket mer jobbig och smärtsam än med Clara. Klockan 12:06 tittade en lillebror ut, som inte var så liten. Hela 4066 gram vägde han och var 51 cm lång jämfört med Clara som vägde 3255 gram och var 48 cm lång. 

Efteråt fick jag veta att lillebror hade haft navelsträngen två varv runt halsen och att det blev bråttom med att få ut honom eftersom den blev sträckt när inte hela han kom ut i samma krystning. Förutom detta hade jag fått en komplicerad muskelbristning som behövde sys. Det tog sin tid och var så pass komplicerad att en mer erfaren barnmorska fick komma in och laga. De förklarade att de även ville få till det bra, både anatomiskt och estetiskt. Fostersäcken var inte heller hel när moderkakan och allt kom ut, så de fick hålla koll så att inga rester blev kvar.

I sin helhet tycker jag nog ändå att förlossningen gick bra. Vi överlevde båda två och jag slapp, ännu en gång, en utdragen öppningsfas. Sammanlagt tog ju det hela trots allt bara ca 4,5 timme från första värken. 

Hur har era förlossnungsupplevelser varit? Vad hade ni förväntat er och blev det som ni trodde?