Händelsen på bilden ovan minns jag inte och jag blev ganska förvånad över att det var  trakasserier i så stor utsträckning att jag faktiskt fick låsa in mig på en toalett. Detta skrev jag 2002, för ca 16 år sedan. Då gick jag i sexan. Personen i fråga fick jag stå ut med i tre år till efter denna händelse och jag kan tänka mig att det inte blev bättre. Det är bara så konstigt att jag inte minns det. Var det en vardag så att man liksom inte reflekterade över det, eller var det en situation som blev så jobbig att man förträngde den? Jag vet inte, men jag frågade Håkan om pojkar kunde vara såhär vidriga redan i årskurs sex. Han var inte alls förvånad, men flikade in att det säkert var så innan pojkar började förstå vad sex var. Jag är rätt säker på att ddenna kille hade full koll på vad sex var vid detta tillfälle då vi ju i årskurs sex får undervisning i sexualkunskap.  

 

Mitt tidigaste minne av just sånt här är från när jag var ritkigt liten. Då snackar vi typ 5-6 år. Detta minne sitter kvar långt bak i hjärnan, men inte så att jag tänker på det ofta. Det kan ibland dyka upp som en liten dröm långt borta och ärligt talat har jag tvivlat många gånger på om minnet verkligen är äkta. När jag var liten fanns det en massa ungar i området där jag bodde. Både äldre, lika gamla och yngre. Vi byggde kojor, lekte i lekparken, cyklade och fångade grodor och ödlor ihop. Ett av barnen hade ett storasyskon som en dag bad mig följa med honom in i ett skjul för han skulle visa mig en sak. Han var runt fyra år äldre än mig och jag litade på honom. Där inne tar han av sig sina kläder och ber mig sätta mig i hans knä. Jag säger nej för det hela är så konstigt. Han ber mig en gång till och jag säger att jag inte vill. Jag minns att han accepterade mitt nej och lät mig gå, som tur är. Jag har svårt att inte tänka på vad som hade hänt om han inte hade accepterat det och ibland är jag osäker på om jag minns rätt för minnet är inte helt hundra just där. Jag vet att jag berättade händelsen för småsyskonet och hen berättade det i sin tur till sin mamma. Här är mitt minne väldigt tydligt. Mamman blir förbannad på mig för att jag sagt detta och hon säger att man inte ska ljuga om sånt. Efter det är jag tyst om händelsen fram tills jag berättar det för min mamma 2014, drygt 19 år senare. Min mamma var inte alls förvånad över att just denna pojke hade gjort något sånt och hon är inte förvånad över att mamman reagerade som hon gjorde. Jag är osäker på om det bara var ren nyfikenhet hos pojken då han bara var ca 10 år gammal vid händelsen och eftersom jag inte minns att något egentligen hände har jag liksom inte reflekterat över det mer än att jag är så arg på pojkens mamma över hur hon reagerade. 

 

Det finns ytterligare en händelse som dessutom finns dokumenterade. Denna händelse minns jag och händelsen skedde, liksom den jag skrev om först, på skolan. Denna gången var det en lärare som upprepade gånger betett sig skumt runt flickorna i klassen. Min dåvarande träslöjdslärare var oftare runt flickorna och hjälpte till på ett närgånget sätt och de flesta flickorna i klassen var obekväma runt läraren.Endel pojkar uppmärksammar också detta. I min dagbok skriver jag om att han vid ett tillfälle hjälper till att sopa bort spån på tjejerna i klassen och sopar längs med benen upp på rumpan. Jag hade precis borstat av mig så att jag skulle slippa. Detta är också när jag går i årskurs sex och jag skriver att jag puttar undan borsten och säger till honom att jag är ren. Därefter skriver jag att han blir arg och går därifrån. Detta är ett starkt minne och jag minns även att några tjejer övertalar mig att berätta för en lärare vad som hänt. Jag får vid ett senare tillfälle följa med en annan tjej i klassen för att berätta om en annan händelse, men jag minns inte vad det var för något. I slutet av årskurs sex vet jag att det pratades en hel del om denna läraren och det kommer upp flera händelser som rapporterats till lärare på skolan, men inget verkade hända och någonstans där förstod man att det kanske inte var lönt att prata om sånt här för det görs ju ändå inget åt saken. Det pratades om prickar (rapporterade händelser), att efter ett visst antal prickar var skolan tvungen att agera, men inget hände trots att flertalet händelser blivit rapporterade. 

 

Jag skriver i slutet av min dagbok att det ska bli skönt att slippa skolan när jag börjar högstadiet, men att jag är mycket missnöjd över pojkarna som hamnade i min klass. Det blev ytterligare några år där jag fick stå ut med jobbiga kommentarer, fejkat självförtroende och trakassserier i form av både sexuella sådana och ren mobbning. De värsta trakasserierna slutade när jag en dag tröttnade om fick spel i klassrummet. En av pojkarna hade gömt mitt sudd och min penna för femtioelfte gången och jag orkade inte mer. Jag var så sjukt trött på beteendet att jag bara skrek rätt ut åt pojken som i flera år stört mig på lektionerna, dragit mig i håret, gett mig kommentarer och gömt mina skolsaker och jag stormar ut ur klassrummet. Läraren kommer ut efter någon minut och vill prata med oss båda för att lösa situationen. Den första läraren som vågar ta tag i problemet och som inte viftar bort det. Jag har ingen som helst lust att prata med pojken, ville helst inte se honom mer faktiskt. Jag minns att jag ifrågasätter varför jag alltid måste sitta med just den här pojken och jag minns att pojken ser ångerfull ut. Vet inte om han skäms över situationen eller om han faktiskt ångrar det han gjort för att han egentligen inte fattat hur hans handlingar har fått mig att må. Han ber om ursäkt och verkar mena det. Jag får byta plats i klassrummet och från den dagen har pojken aldrig mer stört mig, varken i klassrummet eller utanför. 

 

Jag har i flera år intalat mig att jag har varit förskonad från allt skit, men nu såhär i efterhand förstår jag att jag varit lika utsatt som andra kvinnor. Jag visste inte ens hur jobbiga dessa upplevelser varit förrän nu, när jag sitter här och skriver om dem. Ärligt talat har jag haft en ganska tung känsla under tiden som jag skrivit detta inlägg och nu efteråt har jag lite svårt att hålla tillbaka sorgen. Jag önskar att alla föräldrar vågar ta ett snack med sina barn om detta. Hur man ska vara mot varandra. Att pojkar inte bara är pojkar och att flickor bestämmer över sin egen kropp. Jag hoppas att vi kan lära vår dotter att inte acceptera ett sådanthär beteende och jag hoppas att vi kan lära vår eventuella framtida son att han aldrig har rätt till någon annans kropp och att han vågar säga ifrån om någon annan beter sig olämpligt. Främst hoppas jag att våra barn aldrig ska behöva uppleva detta över huvdud taget. 

 

Hur tänker ni andra kring detta? Hur kan vi ta tag i problemet?

Händelsen på bilden ovan minns jag inte och jag blev ganska förvånad över att det var  trakasserier i så stor utsträckning att jag faktiskt fick låsa in mig på en toalett. Detta skrev jag 2002, för ca 16 år sedan. Då gick jag i sexan. Personen i fråga fick jag stå ut med i tre år till efter denna händelse och jag kan tänka mig att det inte blev bättre. Det är bara så konstigt att jag inte minns det. Var det en vardag så att man liksom inte reflekterade över det, eller var det en situation som blev så jobbig att man förträngde den? Jag vet inte, men jag frågade Håkan om pojkar kunde vara såhär vidriga redan i årskurs sex. Han var inte alls förvånad, men flikade in att det säkert var så innan pojkar började förstå vad sex var. Jag är rätt säker på att ddenna kille hade full koll på vad sex var vid detta tillfälle då vi ju i årskurs sex får undervisning i sexualkunskap.  

 

Mitt tidigaste minne av just sånt här är från när jag var ritkigt liten. Då snackar vi typ 5-6 år. Detta minne sitter kvar långt bak i hjärnan, men inte så att jag tänker på det ofta. Det kan ibland dyka upp som en liten dröm långt borta och ärligt talat har jag tvivlat många gånger på om minnet verkligen är äkta. När jag var liten fanns det en massa ungar i området där jag bodde. Både äldre, lika gamla och yngre. Vi byggde kojor, lekte i lekparken, cyklade och fångade grodor och ödlor ihop. Ett av barnen hade ett storasyskon som en dag bad mig följa med honom in i ett skjul för han skulle visa mig en sak. Han var runt fyra år äldre än mig och jag litade på honom. Där inne tar han av sig sina kläder och ber mig sätta mig i hans knä. Jag säger nej för det hela är så konstigt. Han ber mig en gång till och jag säger att jag inte vill. Jag minns att han accepterade mitt nej och lät mig gå, som tur är. Jag har svårt att inte tänka på vad som hade hänt om han inte hade accepterat det och ibland är jag osäker på om jag minns rätt för minnet är inte helt hundra just där. Jag vet att jag berättade händelsen för småsyskonet och hen berättade det i sin tur till sin mamma. Här är mitt minne väldigt tydligt. Mamman blir förbannad på mig för att jag sagt detta och hon säger att man inte ska ljuga om sånt. Efter det är jag tyst om händelsen fram tills jag berättar det för min mamma 2014, drygt 19 år senare. Min mamma var inte alls förvånad över att just denna pojke hade gjort något sånt och hon är inte förvånad över att mamman reagerade som hon gjorde. Jag är osäker på om det bara var ren nyfikenhet hos pojken då han bara var ca 10 år gammal vid händelsen och eftersom jag inte minns att något egentligen hände har jag liksom inte reflekterat över det mer än att jag är så arg på pojkens mamma över hur hon reagerade. 

 

Det finns ytterligare en händelse som dessutom finns dokumenterade. Denna händelse minns jag och händelsen skedde, liksom den jag skrev om först, på skolan. Denna gången var det en lärare som upprepade gånger betett sig skumt runt flickorna i klassen. Min dåvarande träslöjdslärare var oftare runt flickorna och hjälpte till på ett närgånget sätt och de flesta flickorna i klassen var obekväma runt läraren.Endel pojkar uppmärksammar också detta. I min dagbok skriver jag om att han vid ett tillfälle hjälper till att sopa bort spån på tjejerna i klassen och sopar längs med benen upp på rumpan. Jag hade precis borstat av mig så att jag skulle slippa. Detta är också när jag går i årskurs sex och jag skriver att jag puttar undan borsten och säger till honom att jag är ren. Därefter skriver jag att han blir arg och går därifrån. Detta är ett starkt minne och jag minns även att några tjejer övertalar mig att berätta för en lärare vad som hänt. Jag får vid ett senare tillfälle följa med en annan tjej i klassen för att berätta om en annan händelse, men jag minns inte vad det var för något. I slutet av årskurs sex vet jag att det pratades en hel del om denna läraren och det kommer upp flera händelser som rapporterats till lärare på skolan, men inget verkade hända och någonstans där förstod man att det kanske inte var lönt att prata om sånt här för det görs ju ändå inget åt saken. Det pratades om prickar (rapporterade händelser), att efter ett visst antal prickar var skolan tvungen att agera, men inget hände trots att flertalet händelser blivit rapporterade. 

 

Jag skriver i slutet av min dagbok att det ska bli skönt att slippa skolan när jag börjar högstadiet, men att jag är mycket missnöjd över pojkarna som hamnade i min klass. Det blev ytterligare några år där jag fick stå ut med jobbiga kommentarer, fejkat självförtroende och trakassserier i form av både sexuella sådana och ren mobbning. De värsta trakasserierna slutade när jag en dag tröttnade om fick spel i klassrummet. En av pojkarna hade gömt mitt sudd och min penna för femtioelfte gången och jag orkade inte mer. Jag var så sjukt trött på beteendet att jag bara skrek rätt ut åt pojken som i flera år stört mig på lektionerna, dragit mig i håret, gett mig kommentarer och gömt mina skolsaker och jag stormar ut ur klassrummet. Läraren kommer ut efter någon minut och vill prata med oss båda för att lösa situationen. Den första läraren som vågar ta tag i problemet och som inte viftar bort det. Jag har ingen som helst lust att prata med pojken, ville helst inte se honom mer faktiskt. Jag minns att jag ifrågasätter varför jag alltid måste sitta med just den här pojken och jag minns att pojken ser ångerfull ut. Vet inte om han skäms över situationen eller om han faktiskt ångrar det han gjort för att han egentligen inte fattat hur hans handlingar har fått mig att må. Han ber om ursäkt och verkar mena det. Jag får byta plats i klassrummet och från den dagen har pojken aldrig mer stört mig, varken i klassrummet eller utanför. 

 

Jag har i flera år intalat mig att jag har varit förskonad från allt skit, men nu såhär i efterhand förstår jag att jag varit lika utsatt som andra kvinnor. Jag visste inte ens hur jobbiga dessa upplevelser varit förrän nu, när jag sitter här och skriver om dem. Ärligt talat har jag haft en ganska tung känsla under tiden som jag skrivit detta inlägg och nu efteråt har jag lite svårt att hålla tillbaka sorgen. Jag önskar att alla föräldrar vågar ta ett snack med sina barn om detta. Hur man ska vara mot varandra. Att pojkar inte bara är pojkar och att flickor bestämmer över sin egen kropp. Jag hoppas att vi kan lära vår dotter att inte acceptera ett sådanthär beteende och jag hoppas att vi kan lära vår eventuella framtida son att han aldrig har rätt till någon annans kropp och att han vågar säga ifrån om någon annan beter sig olämpligt. Främst hoppas jag att våra barn aldrig ska behöva uppleva detta över huvdud taget. 

 

Hur tänker ni andra kring detta? Hur kan vi ta tag i problemet?