Okej! Som de flesta av er redan vet så kan jag och H numera titulera oss som föräldrar. Den 13:e augusti föddes vår dotter Clara i vecka 38+5, enligt ultraljudet. Tidigt ut och bråttom hade hon. Tänkte passa på att berätta om hur förlossningen gick till. 

 

Söndagen den 13:e augusti vaknar jag upp som vanligt på morgonen. Gick på toaletten som vanligt och upplevde att jag möjligtvis läckte fostervatten, men så har jag misstänkt det sedan två dagar tidigare och avfärdat det på grund av att det bara kommit en skvätt på morgonen och sedan inget mer. Avfärdade det även denna gång, men vek ändå ihop en handduk att ha i trosorna bara för att dubbelkolla. Vid 10 käkade vi frukost och jag började få värkar. Ganska onda och regelbundna direkt. Klockade dem när jag kände att det faktiskt kunde vara på riktigt. De varade i ca en minut vardera och med två minuters mellanrum. strax innan 12 slängde vi in en tvätt då vi fått till oss på både föräldragrupp, föreläsning och hos BM att det kan ta tid innan det vreklamen är dags. Vi tänkte att vi säkert skulle bli hemskickade om vi åkte in för tidigt. Vid 12 hade jag såna kraftiga värkar att jag inte tog mig ur soffan och då ringde jag NÄL för att tala om att det nog var dags snart. På NÄL svarar de att de måste återkomma och undrade hur långt vi hade till Karlstad. Paniken!! Det var typiskt att det skulle vara fullt just när vi ska föda. Något vi också fått till oss är ovanligt. Speciellt i den utsträckning att man blir hänvisad till ett annat sjukhus. 

 

Några minuter senare återkommer NÄL för att berätta att de inte kan ta emot oss, men att det finns plats i Karlstad och att vi ska ringa dit. Ringer Centralsjukhuset i Karlstad strax innan halv ett och de tyckte att vi kunde vänta lite till innan vi åkte. Jag kunde prata trots värkar, vilket de tolkade som att det inte var riktigt dags än. Vi bestämmer oss för att bara vänta in tvättmaskinen och sedan åka. Vi vågade inte chansa nu när vi hade dubbelt så långt att åka. Runt ett bär vi ut allt till bilen och beger oss mot Karlstad. Jag kunde inte göra annat än att fokusera på mina värkar. Det tog evigheter innan vi kom till Åmål och ännu längre till Grums. I Grums börjar värkarna ändra karaktär. De blev mer som ett tryck som var svåra att inte lyssna på. Tänkte där och då att vi inte kommer hinna fram för att krystvärkarna startat. Skakade i hela kroppen när de värkarna nådde toppen. Försökte köra dykmetoden, men så svårt det var! Stackars H var nog också orolig där ett tag, när han såg hur kraftiga värkarna var. Runt halv tre anländer vi på förlossningen på Centralsjukhuset i Karlstad. Helt tomt var det när vi kom in. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Jag får stanna några gånger då jag har svårt att gå samtidigt som jag har en värk. En barnmorska möter upp oss vid receptionen och visar in oss i en förlossningssal. Hon frågar lite om bedövning och om vattnet gått. Vattnet gick i två omgångar i bilen påväg till sjukhuset och bedövning ville jag ha såklart. Hon kollar blodgrupp och frågar efter papper då vi inte tillhör Värmlands län. H ger henne allt vi har med oss. Klockan hinner bli tre innan vår barnmorska kommer in till oss. Då hade vi precis ringt på dem för att jag ville ha någon bedövning av något slag. Barnmorskan konstaterar att något annat än lustgas inte hinns med för jag var redan fullt öppen. Minns att hon tyckte lite synd om mig som hade fått kämpa igenom hela latensfasen hemma och i bilen. Jag får instruktioner om hur lustgasen fungerar och hur jag ska använda den, sedan säger hon att det bara är att krysta när jag känner att jag ska göra det. Jag skämtar om att jag kände så redan på vägen dit. Förstår då att det var nog så det var också. Andas in lustgasen under några värkar, men tycker mest att mina fingrar bara domnade bort av den så efter en stund struntar jag i den. Under hela utdrivningen var jag bedövningsfri. Hade en fantastisk barnmorska och en undersköterska som instruerade mig hela vägen igenom. Det kändes riktigt tryggt faktiskt! H satt vid min sida och fick vid ett tillfälle höra att han kunde hålla min hand om han ville, men jag avrådde honom från det. Han hade inte haft någon hand kvar om han hade försökt hålla i min. Det räckte att känna hans smekningar mot min panna och höra hans röst. Klockan 16:40 kommer vår lilla Clara ut och skriker från det att hennes huvud är ute fram till dess att hela hennes lilla kropp också kommer ut. Personalen tyckte det var lite kul att hon låg där med bara huvudet ute och skrek. Häftigt att själv ligga där och höra det och veta att vi är en krystning ifrån att träffa vårt barn. H informerade tidigare om att han kunde se ett huvud med en massa hår och personalen berättade också att det var en massa hår på lilla bebisens huvud. 48 cm lång var hon och hon vägde 3255 g. 

 

H får klippa navelsträngen, som var lite väl kort och moderkakan kom ut strax efter och vi får se hur den ser ut. Efteråt bedövar de mig för att undersöka eventuella bristningar och under tiden berömmer de mig för min återhämtning och hur jag hade hanterat det hela. Blir sydd två stygn utvändigt och två invändigt. Bara ytliga bristningar får jag till mig och inget bakåt, vilket var fördelaktigt. Vi blir lämnade en stund för att bara gosa och njuta av vår lilla familj. Clara skulle också försöka hitta bröstet I lugn och ro. Personalen kikar in då och då och väger och mäter Clara. Jag får gå på toaletten och H får sätta på en blöja på henne. Vi inser där och då hur jäkla snabbt allt gick och att det var tur att vi inte stannade hemma längre. Från första värken till att Clara föddes gick det 6 timmar och 40 minuter. Dagen innan hade vi varit på kanotmaraton i Bengtsfors utan några känningar alls. Vet att jag också skämtade om att vi nog får bo på sjukhuset nästa gång. Förresten måste jag berätta att min förlossningsupplevelse var helt fantastisk. Det var kämpigt, men inte alls som jag fått uppfattningen om. Jag kan absolut tänka mig att föda igen och även då utan bedövning. Jag är så tacksam att allt gick så bra som det gjorde och framförallt att vi hann fram i tid. Var lite orolig över att hinna fram i och med att jag själv föddes i bil och att det sägs att man kan brås på sin mamma. Jag undrar hur nästa förlossning kommer se ut, med tanke på att min förstfödda kom ut en och en halv timme snabbare än vad min mammas förstfödda gjorde. Det vågar jag knappt tänka på ens! 

 

Det finns så mycket mer att berätta, men egentligen har det inte med förlossningen att göra, så kanske skriver jag det i ett eget inlägg någon dag. Hoppas ni uppskattar att läsa om min förlossning. Undrar ni något är det bara att fråga! 

Vad tiden rinner iväg! Känner mig mer än redo att föda nu och jag hoppas att det blir snart. Slemproppen började lossna i fredags så nu håller jag tummarna för att det är ett tecken på att det snart är dags. Samtidigt finns det en massa saker jag gärna skulle vilja hinna klart med innan bebisen anländer, men jag har fått inse att jag varken har ork och H har tid att ordna med allt. Förutom en go fåtölj så är i alla fall barnrummet klart. Känns tråkigt bara att lägga upp bilder på ett ofärdigt rum så ni får vänta faktiskt. 

 

Var iväg till barnmorskan i torsdags och tråkigt nog låg H hemma med trolig matförgiftning. Jag har i alla fall inte blivit sjuk som tur är så vi antar att det var dålig sushi han har ätit. Mötet gick i vilket fall bra, men det var tråkigt att H missade ännu ett möte. Han hade sett fram emot att lyssna på bebisens hjärta och få lite mer info om hur det går. Jag brukar anteckna det mesta när jag kommer hem, men ska absolut fråga om journalen. Hade varit jätteroligt att se progressionen även efter att bebisen kommit. Kan vara skoj att spara inför framtiden också ^^ Är nu i vecka 39 (38+2) och har sammanlagt gått upp 9 kg. Hade en fruktansvärt dålig viktuppgång fram till vecka 30 typ plus att jag gick ner ettt par kilon i början av graviditeten. Har nojat endel över detta, men 9 kg ska vara ganska bra så jag får nöja mig och samtidigt vara glad över att jag inte lagt på mig onödiga kilon. Fick istället noja lite över SF-måttet, som bara låg på 32 cm. Barnmorskan tyckte att det inte var något att oroa sig för med tanke på att det i alla fall ökat från förra mötet. Man undrar ju dock vad för liten bebis som får plats i det lilla utrymmet :P I och för sig har ju jag och samtliga av mina syskon varit ganska små vid födseln, men det berodde nog delvis på att hon rökade under alla graviditeter. Mitt äldsta syskon (första barnet) vägde 3050 gram och jag har för mig att han var 48 cm lång. Då hade dock mamma ett SF-mått på 35 cm i vecka 38 (37+) enligt journalen, och en viktuppgång på 12,5 kg under graviditeten. Min graviditet liknar mest den mamma hade då hon bar på min lillebror. Han kom ut två veckor för tidigt och var 47 cm lång samt vägde bara ca 2400 gram. Snacka om liten! Med honom gick hon upp 9 kg och hade ett SF-mått på 33 cm i vecka 38 (37+). Så spännande att läsa om allt sånthär nu i efterhand!

 

Förresten passade jag och H på att ta lite gravidbilder i söndags, med tanke på att jag fått ökade känningar. Bättre sent än aldrig liksom :P Kan lägga upp ett par bilder från det. 

 

Oj vad det händer saker här hemma! Det är inga stora saker som verkligen märks, utan småsaker som målning och rensning i trädgården. Vår garageuppfart ser rent ut sagt fördjävlig ut just nu, men det börjar smått bli bättre. Ännu fler smågrejer blir klart i barnrummet också. Nu är de största sakerna gjorda, så som tapet och målning. Nu är det bara möblerna som ska fixas. Håller just nu på med en byrå som jag och H fick att ha i lägenheten i Ed. Den skulle ju jag tapetsera lådorna på. Det blev inte så då jag läste en intressant artikel om hur barn, och framförallt små bebisar, upplever färg. Grått blev lite tråkigt helt plötsligt så vi bestämde oss för att måla de tre lådorna i tre olika färger. Knalliga ska tilläggas! Några av de första färger en bebis ser är tydligen röd, gul, orange och grön. Vi valde därför att måla lådorna i knallgul, knallorange och knallröd. Kan bli rätt fräckt mot den annars neutrala tapeten. Resten av byrån är vit så ska bli spännande att se reusltatet. 

 

I veckan hade jag besök av en kär kollega. Så himla trevligt att träffa människor man tycker om! Hen hade med sig en låda med egenodlade jordgubbsplantor så nu vill jag verkligen sätta igång med ett litet trädgårdsland! Berättade nog kanske inte det, men fick smultronplantor av en go elev innan hen gick på sommarlov och det vill jag ju också göra plats för i trädgården. Just nu står plantorna väl skyddade i krukor, men de kommer ju inte trivas där hur länge som helst. Innan jag känner att jag kan börja med ett lanne känns det dock som att vi behöver strukturera upp trädgården lite. På baksidan delas den av på så många ställen att det blir så lite valmöjligheter och utrymme. Vi har en redskapsbod som vi vill flytta till ett hörn i trädgården till exempel och vår kompost är fortfarande enormt mycket större än nödvändigt. Det tar liksom bara onödig plats. Sedan har vi dessa fruktansvärt irriterande trädgårdplattorna som bara ligger och stör också. Halvt övervuxna dessutom! Just nu ser det bara ut som döda gräsplättar då gräset som växer över plattorna inte kan överleva, så ska vi få det snyggt måste vi ju ta upp dem och gräva igen dem. Jag misstänker att jag får skaffa mig ett par stora krukor att ha plantorna i så länge för det blir nog ingen början på ett lanne förrän till våren. Vi har ju inte all tid i världen på oss att greja heller och min energi börjar smått ta slut nu. Man kan ju inte vara smidig graviditeten ut liksom :P plus att kroppen börjar säga ifrån i form av kraftiga sammandragningar och värkar. Det är bara att lyssna på det och göra sånt man klarar av. Det ska bli skönt nästa vecka då H inte längre jobbar. Då behöver inte jag gå och oroa mig för att behöva ringa honom om bebisen skulle vilja ut tidigare. Då kommer vi få lite mer gjort också, vilket vi ser fram emot. Får ta lite foton och dokumentera saker som händer här hemma. Troligen blir taket på garaget bytt, vi får upp en kåpa på skorstenen och vi påbörjar målandet i köket. Spännande veckor framöver här!

Nu är det blivande barnrummet snart redo för inredning. Idag målade jag det första lagret med färg på den fruktansvärt fula tapeten. Kunde absolut varit fulare, men oavsett vad blir det mycket snyggare nu. Vi har köpt världens finaste tapet till rummet, som H:s syster satte upp i söndags. Blev superfint! Två väggar kommer ha denna tapeten från Rusta:

Men så lite tid! Det var mer jobb med ett hus än vad vi hade räknat med. Nu har vi officiellt bott i vårt hus i 25 dagar och mycket återstår att göra. Trädgården är åtminstone rensad och vilken skillnad det blev! Kolla här bara:

 

Om mindre än en vecka skriver vi på vårt hus och börjar flytta från vår lägenhet. Helt sjukt att vi ska bli husägare! Just nu består min vardag av jobb, powernaps och packning. Lite städning också. Från och med idag har vi bestämt att vi inte ska använda vår ugn mer :P den här vi städat rent redan idag så vi slipper om en vecka :) 

 

Sitter en hel del och kollar på tapeter, kök och badrum och drömmer mig bort lite grand. Vissa saker har vi bestämt att vi ska göra direkt och andra saker kommer vi vänta med. Huset är i relativt fräscht och gott skick så det är egentligen inte så mycket vi behöver göra. Köket ska vi måla om och byta bänkskivor i till att börja med, för att totalrenovera om några år. Kommer bli hur fint som helst! Garaget ska vi lägga om taket på och vardagsrummet ska vi tapetsera om. Ett av sovrummen kommer vi också tapetsera om för att anpassa det till barnrum. Tapeter har vi redan köpt till det och det ska bli så roligt att se barnrummet växa fram. 

 

Trädgården ska trimmas lite. Lite väl mycket buskar och trädgårdsavfall så där kommer jag spendera mycket tid på somrarna. Slänger in en bild på hur huset ser ut utvändigt :)

 

Redan nässtan en vecka sedan jag skrev. Oh well, jag sa ju att jag inte visste i vilken utstträckning bloggen skulle uppdateras. Det kommer troligen bli på lediga dagar då jag är så fruktansvärt trött på varddagarna efter jobbet. För det mesta beror det nog på graviditeten. Känner mer och mer hur jag inte orkar lika mycket som tidigare och då är jag bara i vecka 29 nu :P Hur ska det bli de kvarvarande veckorna?

 

Tänkte att jag skulle skriva lite om hur ddet hela har varit, från det att vi bestämde oss till dit vi har tagit oss idag. Det är en ganska lång historia som sträcker sig över flera år. Så nu hoppas jag att ni orkar läsa för detta kommer troligen bli ganska långt. 

 

Det hela började redan i maj 2014. Då bestämde vi oss för att sluta skydda oss och tanken var att dett skulle klaffa perfekt till min examen. Samtidigt förstod vi att det normalt kunde ta upp till ett år innan man faktiskt blev gravid. Vi startade ingen ordentlig bebisverkstad utan kände att vi skulle ta det lugnt och bara ta det som det kommer. Vi tänkte inte så mycket på det faktiskt, förrän ett år senare, då det fortfarande inte hänt något. Speciellt stressade var vi inte, men jag började fundera över mina cykler då de var otroligt oregelbundna. Minst 35 dagar upp till 60 dagar och jag började leta efter orsaker till detta. Stötte på tempmetoden, som inte bara hjälpte en att hålla koll på cykelns längd utan också om man har ägglossning. Började i juni 2015 ta tempen varje morgon och kunde redan första cykeln se att jag i alla fall hade ägglossning. Efter tre månader, september 2015, med temp varje morgon, fick vi vårt första plus. Så lyckliga och förvånade på något konstigt vis. Det var verkligen inget perfekt tillfälle, då jag precis börjat arbeta som lärare, men det spelade liksom ingen roll. 

 

Mitt uppe i lyckan fick jag konstiga blödningar och alla symptom försvann. Blev orolig och fick göra ett ultraljud i vecka 9, bara för att kolla så att allt var okej. Inget var okej såklart. Fostret hade slutat utvecklas några veckor tidigare och där inne såg det bara helt tomt ut. Fick tid för återbesök och sedan åka hem för att vänta på misssfall. Kändes så sjukt jobbigt att gå runt på jobbet som vanligt och samtidigt veta att där inne i magen låg en liten böna som skulle ha kunnat bli en bebis. Väntade, väntade och väntade lite till. Inget missfall kom igång. På återbesöket kunde de se att inget hade förändrats och jag fick en ny tid för åtebesök. I november 2015 kom två störtblödningar av sig självt och jag kunde pusta ut för äntligen kunde vi börja om igen. Fick i samma veva frågan från en kollega som undrade om hen fick gratulera för tydligen såg det ut som att jag helt klart var gravid. Skulle då ha varit i vecka 11. I december 2015 gick vi på nästa återbesök och fick veta att det fortfarane fanns mycket rester kvar. Fick två tabletter med mig hem att ta och ytterligare ett återbesök. När fostret egentligen skulle ha varit i vecka 13 blödde jag ut resterna av graviditeten. Verkligen ingen rolig upplevelse och inget jag ville göra om igen. Det är svårt att förstå hur mycket man kan blöda förrän man varit med om ett försenat missfall. 

 

Lättade över att mardrömmen äntligen var över började vi försöka på riktigt. Jag köpte ägglossningstest för att komplettera tempningen och redan två månader efter missfallet fick vi vårt andra plus. Samtidigt satt jag och räknade veckorna på vårt första plus. Kunde inte släppa tanken på hur långt jag skulle ha gått om den första graviditeten hade gått vägen. I februari 2016 fick vi dock ännu en gång känna på lyckan att få bli föräldrar. Lyckan varade i bara några dagar då vårt andra missfall skedde ett par dagar efter att jag enligt tempen skulle haft min mens. Hann snabbt tänka att det var skönt att det skedde tidigt så blödningen i alla fall inte skulle vara lika stor som förra gången. Så fel jag hade. Hade smärtor som knappt går att beskriva och blödningen var lika stor som vid det första missfallet. På grund av konstiga temperaturer var det vårt att avgöra när jag egentligen hade blivit gravid så jag räknar det som ett tidigt missfall trots att blödningen sa något annat. 

 

I slutet av februari var jag fruktansvärt trött på hela bebisverkstaden att det tog upp hela mitt liv. Allt kretsade helt plötsligt kring målet att bli gravid. Fick det kämpigt på jobbet och var påväg in i väggen på grund av allt som skedde kring arbetet och graviditeten. Sa upp mig från jobbet, som jag tidigare skrivit om, men fick istället stöd för att kunna vara kvar. Ringde fertilitetsklininken för att få råd och eventuellt en utredning. Orkade inte med ovissheten. Kommer jag ens kunna behålla en graviditet eller är min lott i livet att alltid få misssfall? Jag hade läst flera artiklar och undersökningar om sannolikheten att få ytterligare missfall om man redan haft två och siffrorna var verkligen inte positiva att titta på. Vi blev lovade en utredning tack vare att det tagit lång tid att bli gravid från början och att det slutat med ett sent missfall. Jag gick på sommarlov och fick tillbaka min lärarglädje och började researcha orsaker till missfall. Upptäckte tydliga indikationer på hormonell obalans med hjälp av kurvorna jag fick i samband med tempningen. Testa olika naturläkemedel som skulle hjälpa kroppen att balansera upp hormonerna.

 

I augusti 2016 påbörjades en utredning som inte visade på några hormonella fel alls och vi ansågs vara mycket fertila. Hopplösheten som infann sig hos mig var hemskt jobbig att handskas med, men fick lite hopp då jag hittade ett naturläkemedel som gjorde att mina cykler helt plötsligt blev normallånga. Istället för 45 dagar långa cykler fick jag helt plötsligt mellan 27 och 30 dagars cykler. I oktober 2016 började jag finna mig i tanken på att vi kanske faktiskt inte skulle få några biologiska barn och jag var helt okej med den tanken. Vi hade faktiskt till och med fått ett riktigt bra liv utan barn helt och hållet. Att sluta försöka var dock inget val så vi fortsatte med naturläkemedel, mäta tempen och ta ägglossningstest. I början av december hade jag en konstig känsla i kroppen och smög upp tidigt en helgmorgon för att ta ett test. Förväntade mig inte så mycket, men hade ändå en känsla av att något var på gång. Den morgonen fick vi vårt tredje plus och på något vis var jag hoppfull och lugn. Överaskade H vid frukosten några timmar senare och vi var så himla lyckliga över att vi äntligen lyckats igen. Ca 2,5 år tog det att få det där tredje pluset. Följande veckor var dock fruktansvärt jobbiga på alla sätt och vis. Började tvivla på att vi var gravida och var helt säker på att det inte skulle bli någon bebis denna gången heller. Fick en blödning i vecka 9 och tänkte att det var kört. Ett ultraljud i vecka 12 visade dock en frisk liten bebis, med händer och fötter och allt. Hade någon vecka innan det fått låna en doppler så vi kunde lyssna på bebisens hjärta. Vi hörde navelsträngens ljud, som jag trodde var bebisens hjärtslag. Så häftigt och så lugnande. Efter det lyssnade vi en gång varje vecka fram till rutinultraljudet. Det var inte förrän då som jag verkligen fattade att det hela var på riktigt. Imorgon går vi redan in i vecka 30 och det är bara max 12 veckor kvar tills vi får träffa vårt lilla mirakel <3 Hoppas på tidigare såklart :P 

 

Lägger in lite foton på hur magen växt ^^

 

Nu är det nästan ett år sedan jag bloggade sist. Vad otroligt mycket som har hänt sedan sist! Jag tänkte börja med att meddela att jag faktiskt tänker ta upp bloggandet lite igen. Vet inte i vilken omfattning det kommer bli, men vill verkligen börja skriva igen plus att jag verkligen behöver ta upp kameran igen. Har knappt fotograferat något sedan förra året. Bär aldrig med mig kameran heller. 

 

I detta första inlägg måste jag bara berätta två riktigt stora grejer som hänt. Det första som hänt, som vi också gått ut med för flera månader sedan, är att vi väntar bebis. I augusti kommer äntligen en mycket efterlängtad bebis. Kommer skriva lite mer om det i ett separat inlägg tänkte jag, men jag lovar att detta inte kommer bli ännu en mammablogg om bebisdreggel och slitna kvällar. 

 

Det andra som hänt är att vi också köpt hus. Redan om tre veckor flyttar vi in och då kommer troligen renoveringsinlägg att dominera på bloggen :P Med andra ord kommer detta fortsätta vara en allt i allo-blogg. Kommer ju självklart ett separat inlägg om det också. Passar på att lägga in en bild från förra våren. Den får symbolisera bloggens nystart :)

 

Över två månader sedan som jag bloggade sist. Jag hade ingen som helst lust att fortsätta med denna bloggen efter stressen och pressen på jobbet. Kände liksom att jag var färdig med allt och bara ville förändra, byta. 

 

Jag tog mig samman tillslut. Skojar inte när jag säger att jag faktiskt till och med sa upp mig från jobbet som lärare. Min chef gick dock inte med på det och vi satt och pratade en lååång stund en fredageftermiddag, när hen egentligen hade en massa annat viktigt att göra. Det slutade med att hen övertalade mig att jobba kvar och mycket är tack vare att hen tog sig tiden att lyssna på hur jag kände. Ända sedan dess har faktiskt jobbet kännts bra och rentav roligt trots att jag varit stressad. Valde i samråd med chefen att göra även min förtroendetid på arbetsplatsen och sedan dess har jag kunnat släppa jobbet och slappna av när jag kommer hem. 

 

Nu är jag i alla fall inne på min andra semestervecka och längtar efter solen och värmen. H jobbar heeela sommaren vilket känns urtråkigt. Försöker sysselsätta mig så gott det går. Är ju sämst på att vara ledig för jag blir bara stressad av att inte göra någonting. 

 

Har en miljon foton jag tagit sedan sist, men de får vänta en liten stund till ^^ Hoppas ni haft en bra sommar hittills. Har ni några tips på vad man kan göra en grå dag som denna?

Nu har jag mått skit ett tag på grund av mitt jobb. Trivs verkligen inte med yrket och jag har varit så sjukt stressad över detta. Bestämde mig för en månad sedan att jag ska säga upp mig, men tror inte att det gör någon skillnad om jag gör det nu eller nästa månad, förutom att jag får fortsätta må skit och fundera på hur jag ska säga det. Kände mig orättvist behandlad idag vilket fick droppen att rinna över. Ville säga upp mig där och då, men höll mig av någon anledning. Något som är säkert är ju i alla fall att jag inte kommer jobba som lärare till hösten. Det var verkligen inte min grej trots att jag trivdes bra på utbildningen. Usch, det här är verkligen inte lätt, men jag måste för att överleva känns det som. 

 

Hur hade ni valt att säga upp er? Hade ni gett någon orsak eller bara sagt att ni säger upp er? 

Vad den där städdagen behövdes! Lägenheten har sett riktigt äcklig ut det senaste om jag ska vara ärlig. Mattorna var full i katthår som man troddde att man lyckats dammsuga upp, men nej! det krävdes att den kammades för att det skulle bli rent från päls. Hade nästan glömt hur svarta mattorna egentligen var :P Tvättkorgarna har varit överfulla också så nu går tvättmaskinen i ett. Men nu slappar jag en liten stund för nu har jag varit uppe och sprungit sedan 9:30. Tänkte jag skulle scanna lite fler foton så att AE kan få sina diabilder tillbaka och så att familjen kan njuta av bilderna. Har ju en si sådär 1000 bilder kvar bara. Tur att det är roligt ^^

 

Inte för att det har med saken att göra, men här komme ren bild på mig när jag fyllde 6 år

 

Vill så gärna skriva av mig om allt som har hänt och händer. Som tur är har jag kunnat prata av mig med en god vän, men känns som att jag också behöver någon som är i samma situation som jag. Tyvärr (och som tur är!) finns de inte i min vänkrets. Hoppas att de slipper också.

 

Jag har verkligen världens finaste vänner och jag tackar för varje dag som de vill fortsätta vara min vän. Jag kan ibland bli för ego tror jag, men mina fina vänner är ändå där. Sentimental idag för jag inser att vuxenlivet gör att andra inte alltid hinner med en. Men bara så att ni vet! Jag finnss här alltid om ni behöver mig ^^ <3

 

Trots cykelkraschen för några veckor sedan har jag haft en ganska aktiv helg. Jag har blivit ordinerad vila och promenader under kontrollerade förhållanden. Tråkigt, men vill man bli bättre i knät så är det bara att stå ut. Fick idag dessutom reda på att jag har en ganska ovanlig lutning på mina fötter så idag införskaffade jag mig ett par personligt anpassade ilägg. 

 

Nu till helgens trevligheter. På skörtorsdagen gjorde jag min sista jobbdag inför påskledigheten. Är ledig hela vecka 13 eftersom eleverna har påsklov. Ska försöka njuta så mycket jag kan, men lite jobb kommer det bli också. På långfredagen åkte jag och H iväg med svärmor till Annas Design. Fick ett presentkort där av henne så jag passade på att utnyttja det till lite vårfint på trappen. Det blev lite påskliljor och penseer. På påskafton åkte vi en sväng till Dalskog för att fika lite med GG och resten av H:s familj och efter det åkte vi hem till mamma och pappa för att käka lite påskmat. MUMS! På påskdagen tog jag en sväng till Göteborg för att träffa AK. Blev även där bjuden på god mat i vegansk anda. Till alla er som tror att vegansk mat är sallad och tråkiga rätter, ni har fel! Detta var supergott och jag kan till och med säga att jag nu skulle kunna komma på 10 olika rätter med samma ingredienser som användes i maten där. Får starta vegetarisk måndag och vegansk tisdag eller något :)

 

Åter till ämnet. Det var jättetrevligt att träffa AK igen och lite spännande att åka både tåg och spårvagn på egen hand. Annandag påsk åkte vi ytterligare en sväng med H:s familj. Det blev ett stopp på Hamrane Bakstuga för att fika lite och idag har jag nästan bara slappat, känns det som. Dagen har varit lång. Gick upp vid 7 för att sticka till sjukgymnasten och efter det blev det lite "bak" hemma och sedan en sväng till sportaffären. Nu slappar jag en stund och sedan ska vi iväg till Bäckefors för att hämta sommardäcken till bilen. 

 

Mycket med andra ord, men skönt för då kan jag inte tänka så mycket på jobbet. 

 

Vad har ni gjort för trevligheter i påsk?

Mitt i det privata kaoset har vi bestämt oss för att slänga ut våra gamla soffor och byta ut dem mot en u-soffa. Vi har bestämt oss för modellen, men inte för färgen. Båda soffor skulle passa utan problem, men jag är osäker på om jag vill ha en varm eller kall färg. Vad tycker ni?

Har en dålig dag idag. Eller en dålig vecka kan man väl säga. Är så sjukt trött för jag får inte sova en hel natt utan att vakna några gånger. Stressigt på jobbet och får hantera jobbiga saker som händer privat också. Till råga på det fick jag ingen tid till läkaren angående min cykelolycka. Varför? Jo för att det inte finns några akuttider. Logiken där? Jag vurpade för över en vecka sen! Behöver jag en akuttidd då? NEJ! Samtidigt pressar kollegorna på och säger att jag MÅSTE till läkaren och att jag MÅSTE anmäla till försäkringskassan... Men jag försöker ju!? får ju inte boka tid för att det inte finns någon akuttid! Det kan jag ju inte säga för då tror de väl att jag är dum i huvudet? Vem får liksom inte boka en tid?

 

Behöver en kompis nu... någon som bara orkar lyssna.

Har sedan onsdagen förra veckan haft brutala blåmärken och ont i ena knät. Varför det? Jo för att jag var med om en cykelolycka som var mindre trevlig. Trodde seriöst att mitt knä hade gått sönder, men nu är det något bättre och jag kan i alla fall gå någorlunda normalt. Fick dock höra idag att jag är tvungen att uppsöka vård och anmäla till försäkringskassan eftersom smällen var så pass allvarlig som den var. Känns som jag ännu en gång haft tur, men ja... läkaren nästa då. Yay... jag som gillar att åka till läkaren...

 

Vem har förresten tid att åka på läkarbesök?! När ska man hinna det? På lunchen? 

 

Nu blir det inga mer cykelolyckor på ett tag i alla fall för cykeln är ju paj. Ja! Jag sa ju att det var en allvarlig krasch! 

Kan inte fatta det! Så fort jag vinner något positivt i mitt liv så förvandlas det till något negativt. Så jäkla tråkigt, irriterande och orättvist! Jag behöver något bra nu, efter allt dåligt som har hänt. 

Igår påbörjade jag mitt sportlov. Så himla skönt faktiskt, att bara få vara ledig och göra saker man annars inte hinner med. Ska försöka träffa några kompisar denna veckan och spela lite cello. Framför allt behöver jag greja lite i lägenheten för nu när både jag och H är borta långa dagar så blir det inte så mycket städ gjort i lägenheten. Ska ta tag i tvättberget, diskberget och de äckliga golven. Tänkte jag skulle få upp ett par nya gardiner också, som vi köpte här om dagen. MEN! jag sska också slappa i massor :D Bara njuta med en god bok i näven. Det har jag liksom inte haft tid med förut. Baksidan med att vara nyexaminerad lärare. Man får fixa, planera, dona och greja mycket för att känna att man har koll på allt :)

 

Och förresten! mitt tangentbord är lite sönder så ibland händer det att det blir dubbla bokstäver. Är det så aatt ni hittar lite stavfel (framför allt med d och s) så är det inte jag som är sämst på att skriva :P

 

Sitter här med mitt livs svåraste beslut. Har i princip bestämt mig, men tvekar ändå. Inte för att jag tror jag bestämt fel utan för vad andra kommer att tycka. Jag är inte en person som ger upp i första taget, men nu känns det lite som att jag är tvungen att göra det. Känns jobbigt just nu, men kommer kännas mycket bättre senare för det kan inte vara sämre än vad det är nu.