Okej! Som de flesta av er redan vet så kan jag och H numera titulera oss som föräldrar. Den 13:e augusti föddes vår dotter Clara i vecka 38+5, enligt ultraljudet. Tidigt ut och bråttom hade hon. Tänkte passa på att berätta om hur förlossningen gick till. 

 

Söndagen den 13:e augusti vaknar jag upp som vanligt på morgonen. Gick på toaletten som vanligt och upplevde att jag möjligtvis läckte fostervatten, men så har jag misstänkt det sedan två dagar tidigare och avfärdat det på grund av att det bara kommit en skvätt på morgonen och sedan inget mer. Avfärdade det även denna gång, men vek ändå ihop en handduk att ha i trosorna bara för att dubbelkolla. Vid 10 käkade vi frukost och jag började få värkar. Ganska onda och regelbundna direkt. Klockade dem när jag kände att det faktiskt kunde vara på riktigt. De varade i ca en minut vardera och med två minuters mellanrum. strax innan 12 slängde vi in en tvätt då vi fått till oss på både föräldragrupp, föreläsning och hos BM att det kan ta tid innan det vreklamen är dags. Vi tänkte att vi säkert skulle bli hemskickade om vi åkte in för tidigt. Vid 12 hade jag såna kraftiga värkar att jag inte tog mig ur soffan och då ringde jag NÄL för att tala om att det nog var dags snart. På NÄL svarar de att de måste återkomma och undrade hur långt vi hade till Karlstad. Paniken!! Det var typiskt att det skulle vara fullt just när vi ska föda. Något vi också fått till oss är ovanligt. Speciellt i den utsträckning att man blir hänvisad till ett annat sjukhus. 

 

Några minuter senare återkommer NÄL för att berätta att de inte kan ta emot oss, men att det finns plats i Karlstad och att vi ska ringa dit. Ringer Centralsjukhuset i Karlstad strax innan halv ett och de tyckte att vi kunde vänta lite till innan vi åkte. Jag kunde prata trots värkar, vilket de tolkade som att det inte var riktigt dags än. Vi bestämmer oss för att bara vänta in tvättmaskinen och sedan åka. Vi vågade inte chansa nu när vi hade dubbelt så långt att åka. Runt ett bär vi ut allt till bilen och beger oss mot Karlstad. Jag kunde inte göra annat än att fokusera på mina värkar. Det tog evigheter innan vi kom till Åmål och ännu längre till Grums. I Grums börjar värkarna ändra karaktär. De blev mer som ett tryck som var svåra att inte lyssna på. Tänkte där och då att vi inte kommer hinna fram för att krystvärkarna startat. Skakade i hela kroppen när de värkarna nådde toppen. Försökte köra dykmetoden, men så svårt det var! Stackars H var nog också orolig där ett tag, när han såg hur kraftiga värkarna var. Runt halv tre anländer vi på förlossningen på Centralsjukhuset i Karlstad. Helt tomt var det när vi kom in. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Jag får stanna några gånger då jag har svårt att gå samtidigt som jag har en värk. En barnmorska möter upp oss vid receptionen och visar in oss i en förlossningssal. Hon frågar lite om bedövning och om vattnet gått. Vattnet gick i två omgångar i bilen påväg till sjukhuset och bedövning ville jag ha såklart. Hon kollar blodgrupp och frågar efter papper då vi inte tillhör Värmlands län. H ger henne allt vi har med oss. Klockan hinner bli tre innan vår barnmorska kommer in till oss. Då hade vi precis ringt på dem för att jag ville ha någon bedövning av något slag. Barnmorskan konstaterar att något annat än lustgas inte hinns med för jag var redan fullt öppen. Minns att hon tyckte lite synd om mig som hade fått kämpa igenom hela latensfasen hemma och i bilen. Jag får instruktioner om hur lustgasen fungerar och hur jag ska använda den, sedan säger hon att det bara är att krysta när jag känner att jag ska göra det. Jag skämtar om att jag kände så redan på vägen dit. Förstår då att det var nog så det var också. Andas in lustgasen under några värkar, men tycker mest att mina fingrar bara domnade bort av den så efter en stund struntar jag i den. Under hela utdrivningen var jag bedövningsfri. Hade en fantastisk barnmorska och en undersköterska som instruerade mig hela vägen igenom. Det kändes riktigt tryggt faktiskt! H satt vid min sida och fick vid ett tillfälle höra att han kunde hålla min hand om han ville, men jag avrådde honom från det. Han hade inte haft någon hand kvar om han hade försökt hålla i min. Det räckte att känna hans smekningar mot min panna och höra hans röst. Klockan 16:40 kommer vår lilla Clara ut och skriker från det att hennes huvud är ute fram till dess att hela hennes lilla kropp också kommer ut. Personalen tyckte det var lite kul att hon låg där med bara huvudet ute och skrek. Häftigt att själv ligga där och höra det och veta att vi är en krystning ifrån att träffa vårt barn. H informerade tidigare om att han kunde se ett huvud med en massa hår och personalen berättade också att det var en massa hår på lilla bebisens huvud. 48 cm lång var hon och hon vägde 3255 g. 

 

H får klippa navelsträngen, som var lite väl kort och moderkakan kom ut strax efter och vi får se hur den ser ut. Efteråt bedövar de mig för att undersöka eventuella bristningar och under tiden berömmer de mig för min återhämtning och hur jag hade hanterat det hela. Blir sydd två stygn utvändigt och två invändigt. Bara ytliga bristningar får jag till mig och inget bakåt, vilket var fördelaktigt. Vi blir lämnade en stund för att bara gosa och njuta av vår lilla familj. Clara skulle också försöka hitta bröstet I lugn och ro. Personalen kikar in då och då och väger och mäter Clara. Jag får gå på toaletten och H får sätta på en blöja på henne. Vi inser där och då hur jäkla snabbt allt gick och att det var tur att vi inte stannade hemma längre. Från första värken till att Clara föddes gick det 6 timmar och 40 minuter. Dagen innan hade vi varit på kanotmaraton i Bengtsfors utan några känningar alls. Vet att jag också skämtade om att vi nog får bo på sjukhuset nästa gång. Förresten måste jag berätta att min förlossningsupplevelse var helt fantastisk. Det var kämpigt, men inte alls som jag fått uppfattningen om. Jag kan absolut tänka mig att föda igen och även då utan bedövning. Jag är så tacksam att allt gick så bra som det gjorde och framförallt att vi hann fram i tid. Var lite orolig över att hinna fram i och med att jag själv föddes i bil och att det sägs att man kan brås på sin mamma. Jag undrar hur nästa förlossning kommer se ut, med tanke på att min förstfödda kom ut en och en halv timme snabbare än vad min mammas förstfödda gjorde. Det vågar jag knappt tänka på ens! 

 

Det finns så mycket mer att berätta, men egentligen har det inte med förlossningen att göra, så kanske skriver jag det i ett eget inlägg någon dag. Hoppas ni uppskattar att läsa om min förlossning. Undrar ni något är det bara att fråga! 

Vad tiden rinner iväg! Känner mig mer än redo att föda nu och jag hoppas att det blir snart. Slemproppen började lossna i fredags så nu håller jag tummarna för att det är ett tecken på att det snart är dags. Samtidigt finns det en massa saker jag gärna skulle vilja hinna klart med innan bebisen anländer, men jag har fått inse att jag varken har ork och H har tid att ordna med allt. Förutom en go fåtölj så är i alla fall barnrummet klart. Känns tråkigt bara att lägga upp bilder på ett ofärdigt rum så ni får vänta faktiskt. 

 

Var iväg till barnmorskan i torsdags och tråkigt nog låg H hemma med trolig matförgiftning. Jag har i alla fall inte blivit sjuk som tur är så vi antar att det var dålig sushi han har ätit. Mötet gick i vilket fall bra, men det var tråkigt att H missade ännu ett möte. Han hade sett fram emot att lyssna på bebisens hjärta och få lite mer info om hur det går. Jag brukar anteckna det mesta när jag kommer hem, men ska absolut fråga om journalen. Hade varit jätteroligt att se progressionen även efter att bebisen kommit. Kan vara skoj att spara inför framtiden också ^^ Är nu i vecka 39 (38+2) och har sammanlagt gått upp 9 kg. Hade en fruktansvärt dålig viktuppgång fram till vecka 30 typ plus att jag gick ner ettt par kilon i början av graviditeten. Har nojat endel över detta, men 9 kg ska vara ganska bra så jag får nöja mig och samtidigt vara glad över att jag inte lagt på mig onödiga kilon. Fick istället noja lite över SF-måttet, som bara låg på 32 cm. Barnmorskan tyckte att det inte var något att oroa sig för med tanke på att det i alla fall ökat från förra mötet. Man undrar ju dock vad för liten bebis som får plats i det lilla utrymmet :P I och för sig har ju jag och samtliga av mina syskon varit ganska små vid födseln, men det berodde nog delvis på att hon rökade under alla graviditeter. Mitt äldsta syskon (första barnet) vägde 3050 gram och jag har för mig att han var 48 cm lång. Då hade dock mamma ett SF-mått på 35 cm i vecka 38 (37+) enligt journalen, och en viktuppgång på 12,5 kg under graviditeten. Min graviditet liknar mest den mamma hade då hon bar på min lillebror. Han kom ut två veckor för tidigt och var 47 cm lång samt vägde bara ca 2400 gram. Snacka om liten! Med honom gick hon upp 9 kg och hade ett SF-mått på 33 cm i vecka 38 (37+). Så spännande att läsa om allt sånthär nu i efterhand!

 

Förresten passade jag och H på att ta lite gravidbilder i söndags, med tanke på att jag fått ökade känningar. Bättre sent än aldrig liksom :P Kan lägga upp ett par bilder från det.